aristokrat eller förrädare, genomborrar jag dig med mitt svärd”.
”Hotelser!” utropade Simon. ”Vakt! Vakt!”
”Jag är vakten”, sade Lorin, ”så det blir bäst att du inte ropar på mig ty om jag kommer, utplånar jag dig”.
”Kom hit, medborgare municipal kom hit!” sade Simon, som kände sig allvarligt förskräckt vid Lorins hotelser.
”Sergeanten har alldeles rätt”, sade municipalen till vilken han vänt sig med bön om hjälp. ”Du är en skamfläck för nationen, pultron, som misshandlar ett barn”.
”Och varför slog han honom? Känner du till anledningen, Maurice? Jo, därför alt gossen icke ville sjunga ’Madam” Veto’, därför att han icke ville kränka sin mor”.
”Den eländiga uslingen!” sade Maurice.
”Alltså du också?” sade Simon. ”Är jag således omgiven av förrädare?”
”Skurk!” utbrast municipalen, i det han grep Simon i strupen och ryckte lästen ur hans hand. ”Försök att bevisa att Maurice Lindey är en förrädare”. Och han bearbetade kraftigt skomakarens axlar med spannremmen.
”Tack, monsieur”, sade barnet, som åsåg denna scen med en stoikers lugn. ”Men han kommer att utkräva hämnd på mig”.
”Se så, Capet, se så, mitt barn”, sade Lorin. ”Om han slår dig omigen, skall du ropa på hjälp, och jag skall tukta honom, den bödeln. Och återvänd nu till ditt torn, lilla Capet”.
”Varför kallar ni mig Capet, till och med då ni beskyddar mig? Ni vet mycket väl, att Capet icke är mitt namn”.
”Icke ditt namn?” sade Lorin. ”Vilket är således ditt namn?”
”Jag heter Louis Charles de Bourbon. Capet är namnet på en av mina förfäder. Jag känner till Frankrikes historia ty min far lärde mig den”.
”Och du vill lära ett barn laga gamla skor, då en kung lärt det Frankrikes historia?” utbrast Lorin. ”Det överträffar allt”.
”Du behöver icke vara ängslig”, sade Maurice till barnet. ”Jag skall avlägga min rapport”.
”Och jag min”, sade Simon, ”och bland annat skall jag omtala, att du i stället för att låta en kvinna komma in i tornet tillåtit två att passera”.
I samma ögonblick kommo de två kvinnorna ut ur tornet. Maurice sprang fram till dem.
