Kvinnan Tison närmade sig drottningen.
”Madame”, sade drottningen, ”er förtvivlan bedrövar mig. Jag önskar icke beröva er er dotter — det skulle vara alltför grymt. Men var god och betänk, att om ni gör vad dessa män fordra, så kommer icke desto mindre ert barn att vara förlorat för er”.
”Gör vad de befallde!” ropade kvinnan. ”Gör vad de befallde!”
”Men hör åtminstone först vad som hänt”.
”Vad har hänt?” frågade kvinnan med nästan ursinnig nyfikenhet.
”Er dotter hade en väninna med sig”.
”Ja, en arbeterska liksom hon själv. Hon tyckte icke om att komma ensam för soldaternas skull”.
”Denna väninna anförtrodde er dotter ett brev. Er dotter lät det falla. Marie, som gick förbi, tog upp det. Det är otvivelaktigt ett papper utan minsta betydelse, men som ondskefulla människor skulle kunna tyda på ett elakt sätt Sade icke municipalen er just nyss, att de alltid kunna göra så, när de vilja det?”
”Nå, fortsätt!”
”Det är allt. Ni önskar, att jag skall lämna ifrån mig detta papper — vill ni, att jag skall offra en vän utan att det kanske gör er dotter den minsta nytta?”
”Gör vad de befallde!” skrek kvinnan. ”Gör vad de befallde!”
”Men om detta papper kommer er dotter att framstå i en brottslig dager”, sade drottningen. ”Försök att förstå”.
”Min dotter liksom jag är en god patriot”, skrek megäran. ”Tisons äro gudilov välkända. Gör vad de befallde!”
”Gode Gud!” sade drottningen. ”Hur skall jag kunna få er att förstå?”
”Mitt barn, jag vill ha tillbaka mitt barn”, ropade Tisons hustru och stampade i golvet. ”Ge mig papperet, Antoinette, ge mig papperet!”
”Här är det, madame”, sade drottningen och räckte ett papper till den eländiga varelsen, som glatt grep det och höll det över sitt huvud i det hon ropade:
”Kom hit! Kom hit, medborgare municipaler! Jag har papperet. Tag det och giv mig tillbaka mitt barn”.
”Ni offrar våra vänner, min syster”, sade madame Elisabeth.
”Nej, min syster”, svarade drottningen sorgset, ”jag off-
84
