rar endast oss själva. Papperet komprometterar ej någon”.
Vid kvinnan Tisons rop skyndade Maurice och hans kollega fram till henne. Hon lämnade dem genast papperet. De öppnade det genast.
”I L'orient vakar alltjämt en vän”.
Maurice hade knappast kastat en blick på detta papper, förrän han spratt till. Handstilen föreföll honom icke obekant.
”Min Gud!” utbrast han. ”Kan det vara Geneviève? Men nej, det är omöjligt. Jag är galen. Den liknar visserligen hennes, men vad kan Geneviève ha att göra med drottningen?”
Han vände sig om och såg, att Marie Antoinette iakttog honom uppmärksamt. Vad kvinnan Tison beträffar, så formligen slukade hon Maurice med ögonen, medan hon väntade på sitt öde.
”Du har utfört en god handling”, sade han till Tisons hustru. ”Och ni, medborgarinna, en stor handling”, tillade han, vänd till drottningen.
”Följ i så fall mitt exempel, monsieur”, svarade Marie Antoinette. ”Bränn upp detta papper, och ni har utfört en människovänlig handling”.
”Du skämtar, österrikiska”, sade Agricola. ”Skall han bränna upp ett papper, som måhända skulle kunna sätta oss i stånd att uppdaga ett helt yngel av aristokrater? Nej! Vi äro icke fullt så stora idioter”.
”Jo, bränn upp det!” bönföll kvinnan Tison. ”Det skulle kunna kompromettera min dotter”.
”Det tror jag — din dotter och många andra”, sade Agricola, i det han tog ifrån Maurice papperet.
Om den sistnämnde varit ensam, hade han alldeles säkert förstört det.
Tio minuter senare avlämnades papperet på kommunens byrå. Det blev ögonblickligen öppnat och kommenterat på skilda sätt.
”I L'Orient — en vän vakar. Vad i h—e kan det betyda?” sade en.
”Jo”, svarade en geograf, ”i L'Orient det är tydligt nog. Lorient är en liten stad i Bretagne, belägen mellan Vannes och Quimper. För tusan, vi borde bränna ned hela staden, om det är sant, att den härbärgerar aristokrater, som alltjämt vaka över österrikiskan”.
”Det är så mycket farligare”, sade en annan, ”därför att
