Maurice väntade ett ögonblick för att se, om den unge mannen och den unga kvinnan åter skulle visa sig, men när fönstret alltjämt förblev tomt, anbefallde han sin kollega Agricola att iakttaga den största vaksamhet, sprang nedför trapporna och skyndade till hörnet av rue Porte-Foin, där han gömde sig i en vrå för att se, om de nyfikna kommo ut ur huset. Men förgäves! Ingen syntes till.
Han kunde emellertid icke motstå den misstanke, som vaknat till liv i hans hjärta från och med det ögonblick, då kvinnan, som varit i sällskap med Tisons dotter, iakttagit en sådan envis tystnad, så han begav sig direkt till gamla rue Saint-Jacques, dit han anlände, ett rov för de sällsammaste misstankar, tvivel och farhågor.
Då han trädde in, satt Geneviève, iförd en vit morgonklänning, i en jasminberså, där hon brukade intaga sin frukost. Hon hälsade lika vänligt som vanligt på Maurice och bad honom göra henne sällskap vid en kopp choklad.
Dixmer, som anlände nästan samtidigt, uttalade sin glädje över att få träffa Maurice vid denna ovanliga timme. Men innan han tillät, att Maurice tog emot den kopp choklad han höll till godo med, påyrkade han, som tycktes tänka endast på sin affär, att hans vän sekreteraren vid sektion Lepelletier skulle följa med honom och bese garveriet.
Maurice samtyckte därtill.
”Min kära Maurice”, sade Dixmer vänligt, i det han tog den unge mannen under armen och drog honom med sig, ”jag har viktiga nyheter att omtala”.
”Politiska?” frågade Maurice, som alltid upptogs av en enda tanke.
”Ah! Min kära medborgare”, sade Dixmer leende, ”tror ni, att vi sysselsätta oss med politik? Nej! I fråga om vår affär, gudilov! Min ärade vän Morand, vilken, såsom ni vet, är en framstående kemist, har uppdagat hemligheten med att färga marockäng rött på ett alldeles ojämförligt sätt — d. v. s. så, att färgen aldrig går ur — medelst en procedur, som man hittills icke känt till. Det är denna färg, jag vill visa er. Dessutom får ni se Morand i arbete. Han är en sannskyldig konstnär”.
Maurice kunde icke förstå riktigt, hur man kunde vara artist i fråga om marockängfärg. Men icke desto mindre följde han med Dixmer genom garveriet och in på ett slags kontor, där han fick se medborgare Morand vid hans arbete. Han hade på sig sina blåa glasögon och sin arbetsdräkt och tycktes helt och hållet gå upp i den intressanta
