proceduren att förvandla ett fårskinn från smutsigt vitt till purpurrött. Han hade rockärmarna uppkavlade, och hans händer och armar voro röda ända upp till armbågarna.
Han var så upptagen av sitt arbete, att han endast böjde på huvudet för Maurice.
”Nå, medborgare Morand?” sade Dixmer. ”Vad säga vi?”
”Enbart på den här proceduren komma vi att förtjäna 100,000 francs om året. Men jag har icke sovit på åtta dygn, och de här syrorna ha skadat mina ögon”.
Maurice lämnade Dixmer kvar hos Morand och återvände till Genevieve, i det han mumlade för sig själv:
”Det måste medges, att municipalens kall verkar depraverande på en hjälte! Efter ytterligare åtta dagars tjänstgöring i Temple kommer jag kanske att taga mig själv för en aristokrat och angiva mig! Präktige Dixmer! Präktige Morand! Milda Geneviève! En sådan idiot jag var, som kunde misstänka dem ens för ett ögonblick!”
Geneviève tog emot Maurice med ett ljuvt småleende, som kom honom helt och hållet att glömma de misstankar, han hyst. Hon var efter vanligheten ljuv, älsklig, förtjusande.
De timmar, Maurice var i sällskap med Geneviève, voro de enda timmar, då han verkligen levde. Vid alla andra tider var han smittad av den feber, som man skulle kunna kalla år '93:s feber, som delade Paris i två fientliga läger och gjorde tillvaron till en ständig strid.
Fram mot middagen måste han emellertid skiljas från Geneviève och återvända till Templetornet.
Vid slutet av rue Sainte-Avoye mötte han Lorin, som marscherade hem med sina män från tjänstgöringen. Han lämnade dem och kom fram till Maurice, vars uppsyn alltjämt förrådde den lycka, han erfarit i Genevièves sällskap.
”Ah!” sade Lorin, i det han hjärtligt skakade sin väns hand:
”Jag vet, varför du suckar —
Kärlek finns i dina ögon,
Kärlek i ditt hjärta!”
Maurice stack handen i fickan för att taga upp nyckeln. Den var det medel, han begagnade sig av för att hejda sin väns poetiska åder. Denne såg rörelsen och tog skrattande till flykten.
”Apropå det”, sade han, i det han kom tillbaka efter
88
