i världen, en av de allra bästa män”, svarade Geneviève allvarligt.
”Om han icke har givit er några andra bevis därpå”, sade Maurice, som kände sig smått förargad över den betydenhet Geneviève tillade monsieur Dixmers kompanjon, ”än att dela kostnaderna för denna affär med monsieur Dixmer och att uppdaga hur man färgar marockängskinn, så får jag verkligen säga, att ni betydligt överskattar hans förtjänster”.
”Han har givit mig många andra bevis, monsieur”, sade Geneviève.
”Han är ung, är han icke?” sade Maurice. ”Hans gröna glasögon göra det svårt för en att säga, hur gammal han är”.
”Han är trettiofem år”.
”Ni har således känt honom länge?”
”Sedan vår barndom”.
Maurice bet sig i läppen. Han hade alltid misstänkt, att Morand älskade Geneviève.
”O”. sade Maurice, ”det är förklaringen på hans familjära uppträdande gentemot er”.
”Det förefaller mig, monsieur”, sade Geneviève småleende, ”som om detta familjära uppträdande, som knappast är mer än en väns, icke erfordrade någon förklaring”.
”Åh, förlåt mig, madame, ni vet, att alla tillgivna naturer äro svartsjuka, och min vänskap var svartsjuk på det ni tycktes känna för monsieur Morand”.
Han upphörde att tala. Geneviève satt också tyst. Ingenting mer yttrades den dagen om Morand, och Maurice lämnade Geneviève mera förälskad än någonsin, ty han var svartsjuk.
Hur förblindad den unge mannen än var av sin lidelse, vilka stormar som än rasade i hans bröst, så fanns det dock många luckor i Genevièves berättelse, mycken tvekan och många hemlighållanden, som den unge mannen för ögonblicket icke hade ägnat någon uppmärksamhet, men som sedermera återvände till hans minne och pinade honom sällsamt.
Känslan av att det låg en viss hemlighetsfullhet över familjen kunde icke skingras ens av den frihet att så ofta och länge han ville samtala med Geneviève och, icke heller av de ensliga tätatäter som de hade varje kväll.
Dessutom hade Maurice nu blivit en ständig och väntad gäst i huset, där han ej blott kom i åtnjutande av obehindrat
92
