102
plats än sin höjd och sin form, som borde göra dess försvar lätt och en överrumpling så gott som omöjlig. Då Heyward emellertid ej längre väntade den undsättning, som tid och avstånd nu gjorde så osannolik, betraktade han dessa små egendomligheter med fullkomligt likgiltig blick och ägnade sig helt åt att skänka sina svagare olyckskamrater hjälp och tröst. Hästarna fingo avbeta löven på de över kullens topp glest kringspridda träden och buskarna, medan fångarna dukade upp återstoden av sina förråd i skuggan av en bok, som bredde sina horisontala grenar likt en tronhimmel över dem.
Trots deras snabba framtågande hade en av indianerna funnit tillfälle att med en pil nedlägga en kringströvande hjortkalv och hade därpå tåligt burit djurets värdefullare delar på sina axlar till raststället. Utan att anlita köksvetenskapens hjälp började han och hans kamrater nu genast sluka detta lättsmälta näringsämne. Magua ensam satt avsides utan att deltaga i deras motbjudande måltid och synbarligen försänkt i djupa tankar.
Denna hos en indian så märkliga återhållsamhet, när han ägde medel att stilla sin hunger, väckte slutligen Heywards uppmärksamhet. Den unga mannen ville gärna tro, att huronen funderade på det lämpligaste sättet att gäcka sina kamraters vaksamhet för att själv komma i besittning av den utlovade belöningen. I avsikt att understödja hans planer med ett eller annat förslag av egen uppfinning och för att göra frestelsen ännu starkare, avlägsnade han sig från boken och strövade liksom utan något bestämt mål fram till det ställe, där Magua satt.
»Har inte Magua haft ansiktet vänt mot solen tillräckligt länge att ha undgått varje fara från kanadensarnas sida?» frågade han, liksom om han ej längre tvivlade på, att de stodo i gott förhållande till varandra. »Och skall ej hövdingen på William Henry med större välbehag återse sina döttrar, innan en ny natt möjligen härdat hans hjärta mot förlusten och gjort honom mindre frikostig i sin belöning?»
»Älska blekansiktena sina barn mindre om morgonen än om aftonen?» frågade indianen kallt.
»Nej visst inte», svarade Heyward, ivrig att gottgöra
