sitt misstag, om han begått något. »Den vita mannen kan ofta glömma sina fäders begravningsplats, stundom glömmer han dem han borde älska och lovat omhulda, men en fars ömhet för sitt barn kan aldrig dö.»
»Är då den vithåriga hövdingens hjärta vekt, och skall han tänka på de barn hans hustrur skänkt honom? Han är hård mot sina krigare, och hans ögon äro gjorda av sten.»
»Han är sträng mot den försumlige och lastbare, men mot den plikttrogne och dygdige är han en både rättvis och mänsklig befälhavare. Jag har känt många ömma och kärleksfulla föräldrar, men aldrig har jag sett en man med vekare hjärta för sina barn. Ni har sett den gråhårige inför sina krigare, Magua, men jag har sett hans ögon simma i vatten, när han talade om de barn, som nu äro i ert våld.»
Heyward tystnade, ty han visste ej hur han skulle uppfatta det egendomliga uttryck, som glimtade i den uppmärksamt lyssnande indianens drag. Först föreföll det som om minnet av den utlovade belöningen trädde livligt för honom, under det han lyssnade till skildringen av de faderliga känslor, som skulle försäkra honom om dess besittning; men då Heyward fortsatte, blev det glädjefulla uttrycket så grymt ondskefullt, att han måste befara, att det härrörde av någon ännu ohyggligare lidelse än girigheten.
»Gå», sade huronen och lät ögonblickligen det oroväckande uttrycket efterträdas av ett dödslikt lugn i anletsdragen, »gå till den mörkhåriga dottern och säg henne, att Magua väntar att få tala med henne. Fadern skall komma ihåg, vad barnet lovar.»
Heyward, som uppfattade dessa ord som en önskan att få en ytterligare säkerhet för att de utlovade skänkerna icke skulle utebli, begav sig sakta och motvilligt till det ställe, där systrarna nu vilade efter sin mödosamma färd, för att meddela sig med Cora.
»Ni känner beskaffenheten av en indians önskningar och måste vara frikostig på löften om krut och filtar», fortfor han, under det han följde henne fram till Magua. »Starka drycker äro emellertid vad sådana som han mest
