104
värdera, och inte heller skulle det vara ur vägen att tillägga någon skänk given av er egen hand med det behag ni så väl förstår att inlägga. Kom ihåg, Cora, att på er sinnesnärvaro och fyndighet beror kanske i någon mån till och med ert liv, lika väl som Alices.»
»Och ert, Heyward!»
»Mitt liv är av föga vikt; det är redan sålt till min konung och utgör ett byte, som vilken fiende som helst har rätt att bemäktiga sig, om han kan. Jag har ingen far, som väntar på mig, och endast få vänner, som skola begråta ett öde, som jag åtrått med ynglingens omättliga längtan att få utmärka sig… Men tyst, nu äro vi framme. — Magua, den unga dam ni önskade tala med är nu här.»
Indianen steg upp långsamt och stod under nära en minut tyst och orörlig. Därpå gav han Heyward en vink att avlägsna sig och sade kallt:
»När huronen talar med kvinnor, sluter hans stam till sina öron.»
Då Heyward dröjde, liksom om han vägrade att lyda, sade Cora med ett lugnt småleende:
»Ni hör, Heyward, och dessutom borde grannlagenheten bjuda er att draga er tillbaka. Gå till Alice och trösta henne med våra nyvaknade förhoppningar.»
Hon väntade tills han gått, varpå hon vände sig till Magua och sade med sitt köns hela värdighet i ton och sätt:
»Vad har Le Renard att säga Munros dotter?»
»Hör på!» sade indianen och lade sin hand med eftertryck på hennes arm liksom för att förmå henne att med största uppmärksamhet lyssna till honom, en åtbörd som Cora lugnt men bestämt avvisade genom att frigöra armen från hans grepp. »Magua var en född hövding och krigare bland de röda huronerna vid sjöarna; han såg tjugu somrars sol komma tjugu vintrars snö att rinna bort i strömmar, innan han såg ett blekansikte, och han var lycklig. Då kommo hans kanadafäder till skogarna och lärde honom dricka eldvatten, och han blev en usling. Huronerna drevo bort honom från hans fäders gravar, liksom de förfölja den jagade buffeln. Han sprang utefter sjöarnas stränder
