Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
107

»Blekansiktenas armar äro långa och deras knivar skarpa», genmälde vilden med ett ondskefullt skratt. »Varför skulle Le Renard bege sig in bland gråhuvudets bössbeväpnade krigare, när han har hans ande i sin hand?»

»Säg vad ni tänker göra, Magua», sade Cora, som måste lägga band på sig för att kunna tala med lugn. »Tänker ni föra oss som fångar till skogarna, eller har ni någonting ännu värre i sinnet? Finns ingen belöning, intet medel att gottgöra oförrätten och beveka ert hjärta? Släpp åtminstone min kära syster och utgjut all er ondska på mig. Köp rikedom genom hennes frigivande och tillfredsställ er hämnd med ett enda offer. Förlusten av båda hans döttrar skulle kanske lägga den gamla mannen i graven, och var vore då Le Renards tillfredsställelse? »

»Hör på!» sade indianen ännu en gång. »De ljusa ögonen kunna gå tillbaka till Horican och berätta den gamla hövdingen, vad som hänt, om den mörkhåriga kvinnan vill svära vid sina fäders Store Ande att ej säga någon lögn.»

»Vad skall jag lova?» frågade Cora, som genom sin behärskade och kvinnliga värdighet ännu hade en hemlig makt över indianens vilda lidelser.

»När Magua lämnade sitt folk, gavs hans hustru åt en annan hövding. Han har nu slutit vänskap med huronerna och skall återvända till sin stams gravar på stranden av den stora sjön. Må den engelska hövdingens dotter följa honom och bo i hans wigwam för alltid.»

Hur upprörande ett sådant förslag än måste förefalla Cora, bibehöll hon trots sin djupa motvilja tillräcklig självbehärskning att svara utan att visa minsta svaghet.

»Vad nöje skulle väl Magua finna i att dela sin hydda med en kvinna, som han inte älskade, en som tillhörde ett annat folk och en annan färg än hans egna? Bättre vore då, att han toge emot Munros guld och genom gåvor köpte sig en huronflickas hjärta.»

Indianen svarade ej under nära en minut utan stod och såg på henne med blickar, som kommo henne att sänka sina ögon av blygsel. Medan hon ryste av fruktan, att hennes öron skulle såras av något ännu mer upprörande förslag, svarade Magua i en ton av djupaste ondska: