Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

108

»När såren svedo på huronens rygg, visste han, var han kunde finna en kvinna för att låta henne känna smärtan. Munros dotter skulle bära hans vatten, baka hans majsbröd och koka hans villebråd. Gråhuvudets kropp skulle sova bland hans huroner, men hans hjärta skulle kunna träffas av Le Subtils kniv.»

»Vidunder! Du förtjänar väl ditt svekfulla namn!» utropade Cora i ett okuvligt utbrott av ovilja. »Ingen annan än en avgrundsande kunde hitta på en sådan hämnd. Men du överskattar din makt. Du skall finna, att det verkligen är Munros hjärta du har i dina händer, och det skall trotsa din värsta ondska!»

Indianen besvarade detta djärva trots med ett hemskt småleende och gav henne en vink att gå sin väg. Cora, som redan ångrade sitt förhastande, hade intet annat val än att lyda, ty Magua själv lämnade genast stället och slöt sig till sina glupska kamrater. Heyward skyndade emot den upprörda flickan och frågade henne om utgången av det samtal, som han på avstånd hade följt med så mycken uppmärksamhet. Men för att icke oroa Alice undvek hon att ge något bestämt svar. På sin systers upprepade ängsliga frågo rörande deras sannolika öde gav hon intet annat svar, än att hon pekade på den mörka skaran med en sinnesrörelse, som hon icke förmådde behärska, i det hon tryckte Alice till sitt bröst:

»Se där, se där! Läs vårt öde i deras ansikten. Vi få se, vi få se!»

När Magua kom fram till sina kamrater, som efter sin måltid lågo makligt utsträckta på marken, började han tilltala dem med en indianhövdings hela värdighet. Redan de första ord, han sade, hade den verkan, att åhörarna reste sig upp i aktningsfullt uppmärksam ställning. Då huronen begagnade sitt modersmål, kunde fångarna, trots indianernas försiktighet att hålla dem inom kasthåll för sina tomahåker, endast sluta sig till innehållet av hans tal genom de betecknande åtbörder, med vilka en indian alltid belyser sin vältalighet.

I början föreföll såväl Maguas språk som hans gester lugna och betänksamma. Men det märktes tydligt av hans småningom höjda röst, att hans tal gick ut på att