hetsa upp dem genom att påminna dem om deras vid Glens vattenfall stupade kamrater. Därvid åskådliggjorde han med tillhjälp av grenarna på ett ungträd den indians olyckliga öde, som hade varit hängande mellan himmel och jord, innan han äntligen störtade ned i fallet.
Slutligen råkade indianerna i fullt raseri och uppgåvo tjut som om skogen, i stället för att innehålla en så liten skara, hade varit fylld av hela deras folk. Vid hans första antydan om, att de hade hämnden i sin hand, sprang hela skaran upp som en man och rusade på sina fångar med dragna knivar och lyfta tomahåker. Heyward kastade sig mellan systrarna och de anfallande, av vilka han grep tag i den främste med förtvivlans kraft, som för ett ögonblick hejdade det våldsamma anloppet. Detta motstånd gav Magua tid att gå emellan och föreställa dem, att de, i stället för att döda fångarna genast, borde förlänga deras lidanden. Indianerna mottogo hans förslag med bifallsrop och skredo genast till dess verkställande.
Två kraftfulla krigare kastade sig över Heyward, medan en annan försäkrade sig om den mindre handfasta sångmästarens person. Ingendera av fångarna gav sig emellertid utan en förtvivlad, fastän gagnlös kamp. Till och med David kastade sin angripare till marken, och Heyward övermannades ej förrän segern över hans kamrat tillät indianerna att med förenad styrka anfalla honom. Därpå blev han bunden och fastgjord vid stammen av det ungträd, på vars grenar Magua hade givit sin föreställning av den mellan himmel och jord svävande huronens öde. När Heyward återkom till besinning, hade han den pinsamma vissheten för sina ögon, att samma öde väntade honom och alla hans olyckskamrater. Till höger om honom stod Cora bunden på samma sätt som han; hon var blek och upprörd, men hennes ögon följde ännu med stadig blick deras fienders förehavanden. Till vänster om honom gjorde de vidjor, som bundo Alice vid en tall, flickan den tjänst, som hennes darrande lemmar vägrade, i det att endast detta fängsel hindrade hennes bräckliga gestalt från att sjunka ned. Hon hade händerna knäppta i bön, men i stället för att skåda uppåt till den makt, som ensam kunde rädda dem, svävade hennes blickar omedvetet
