leende fullt av outsäglig renbet och oskuld, »även vår egen modiga och ädla Duncan har sluppit undan oskadd.»
Dessa glödande och nästan osammanhängande ord besvarade Cora endast därmed att hon tryckte den unga flickan till sitt hjärta, där hon stod lutad över henne i rörande ömhet. Heyward blygdes ej som man att fälla tårar vid anblicken av detta ömhetsutbrott, och Unkas, som ännu var blodstänkt efter den nyss slutade striden, var visserligen en lugn och till utseendet oberörd åskådare, men hans ögon hade redan förlorat sitt vilda uttryck och strålade av ett deltagande, som höjde honom vida över hans folks uppfattning och helt säkert kom honom att stå hela århundraden framom detsamma i fråga om dess vanor.
Emellertid hade Falköga, sedan han övertygat sig om att huronerna icke längre ägde förmågan att göra något ont, gått fram till David och befriat honom från de band, som han ända till detta ögonblick hade burit med det mest efterföljansvärda tålamod.
»Seså», utropade kunskaparen, i det han kastade den sista vidjan bakom sig, »nu är ni åter herre över era egna lemmar, fastän ni inte tycks begagna dem synnerligen förståndigare än de blivit formade från början. Om ett råd av en, som visserligen inte är äldre än ni själv men som tillbragt största delen av sitt liv i vildmarken och därför kan sägas ha erfarenhet utöver sina år, inte tas illa upp, skall jag med nöje säga er min tanke, och den är, att ni bör sälja det där lilla tutverktyget i er tröjficka till första tok ni möter och för pengarna köpa något nyttigt vapen, vore det också inte mer än pipan av en ryttarpistol. Genom flit och omtänksamhet torde ni på det viset kunna komma er upp en smula, ty jag skulle tro, att era ögon vid det här laget tydligt böra ha sagt er, att en askråka är bättre än en härmtrast. Den ena befriar åtminstone en människas blickar från obehagliga föremål, medan den andra endast duger till att åstadkomma villervalla i skogen genom att förvilla öronen på alla, som höra honom.»
»Vapen och trumpeter för striden, men tacksägelsesång för segern!» svarade den befriade David. »Min vän», fortfor han, i det han vänligt räckte Falköga sin smala fina hand, medan hans ögon blevo tårglänsande, »det är
