118
er jag har att tacka för att mitt huvudhår ännu växer, där försynen låtit det slå rot; ty om än andra människors hår kan vara mer glänsande och lockigt, har jag dock alltid funnit mitt eget behagligt och bra passande för den hjässa det skyddar. Att jag inte själv tog del i striden, berodde mindre på någon obenägenhet än på de band hedningarna pålagt mig. Tapper och stridskunnig har ni bevisat er vara i drabbningen, och jag tackar er härmed, innan jag går att fylla andra och viktigare plikter, ty ni har visat er värdig en kristens pris.»
»Hela saken är bara en obetydlighet och något som ni ofta torde få vara med om, i händelse ni skulle stanna längre bland oss», svarade kunskaparen, som kände sig betydligt vänligare stämd mot sångens man genom detta otvetydiga uttryck av tacksamhet. »Jag har fått tillbaka min gamla kamrat Hjortbane», fortfor han, i det han slog med handen på bösskolven, »och redan det är en seger. Irokeserna äro slipade, men de överlistade sig själva, när de ställde sina skjutvapena utom räckhåll, och hade bara Unkas och hans far haft sitt vanliga indiantålamod, skulle vi ha kommit på de skälmarna med tre kulor i stället för en, och då hade det varit slut på hela rasket, den där kanaljen, som tog till fötter, lika väl som hans kamrater. Men allt som hände var förutbestämt, och till det bästa.»
»Ni talar väl och har träffat kristendomens sanna anda», genmälde David. »Den som skall bli frälst, han blir frälst, och den som är förutbestämd att bli fördömd, han blir fördömd. Detta är vår troslära, och full av tröst och hugsvalelse är den för den sant troende.»
Kunskaparen, som satt och undersökte sin bössas tillstånd med ett slags faderlig omsorg, såg nu upp på den andre med ett missnöje, som han inte sökte dölja, och avklippte utan krus fortsättningen av dennes tal.
»Troslära eller ej, så är det en tro för skälmar, värd att fördömas av en hederlig karl», sade den barska skogsmannen, »Jag tror nog, att den där huronen var bestämd att falla för min hand, ty jag har sett det med mina egna ögon, men endast som ögonvittne skulle jag kunna förmås att tro, att han fått något slags belöning, eller att Chingachgook skall bli fördömd på den yttersta dagen.»
