Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

122

att förse oss med samma slags skodon som de själva buro», sade Heyward, i det han lyfte upp foten och visade den höga snörmockasinen.

»Ja, det var omtänksamt och likt dem, fastän vi voro allt för erfarna att låta narra bort oss från ett spår genom ett så vanligt påhitt.»

»Vad är det då vi ha att tacka för vår räddning?»

»Något, som jag i min egenskap av vit man utan minsta anstrykning av indianblod borde skämmas att erkänna — den unga indianens omdöme i en sak, som jag borde känna bättre än han, men som jag till och med nu knappast kan tro äga någon grund, fastän mina egna ögon säga mig, att så är.»

»Det var märkvärdigt! Vill ni inte förklara er närmare?»

»Unkas påstod djärvt nog», fortfor Falköga, i det han icke utan nyfikenhet kastade en blick på damernas fuxston, »att de djur, som redos av frumtimren, satte båda fötterna på en sida i marken på samma gång, något som strider mot rörelsesättet. hos alla travande fyrfotadjur, som jag känner till, med undantag av björnen. Och likväl se vi här framför oss hästar, som alltid färdas på det sättet, såsom jag sett med mina egna ögon och såsom deras spår utvisat på en sträcka av tjugu långa mil»

»Ja, det är en utmärkande egenskap hos dessa djur. De komma från stränderna av Narragansetviken i det lilla landskapet Providence Plantations och äro berömda för sin uthållighet och den lätthet, varmed de röra sig på detta egendomliga sätt, fastän andra hästar inte sällan inövas till detsamma.»

»Mycket möjligt, mycket möjligt», sade Falköga, som med mycken uppmärksamhet hade hört på denna förklaring. »Fastän jag är en vit man av fullblod, förstår jag mig bättre på att bedöma hjort och bäver än lastdragande djur. Men nu är det tid att vi tänka på att äta, ty vår färd är lång och hela vägen ligger ännu framför oss.»

Den enkla måltiden var snart slut, och på uppmaning av Falköga gjordes genast uppbrott. Systrarna intogo åter sin plats i sadeln, Heyward och David fattade sina bössor och följde dem i spåren, under det att kunskaparen gick i spetsen och mohikanerna bildade eftertruppen.