132
»Åh, de hysa vördnad för de döda, och det har denna gång räddat deras och kanske också bättre mäns liv!»
De två huronerna hördes lämna buskarna, och det framgick snart tydligt, att alla förföljarna samlades kring dem och med djupaste uppmärksamhet hörde på deras berättelse. Efter några minuters allvarligt och högtidligt samtal, vida skilt från det buller och skrän, varmed de först hade samlats kring stället, blevo ljuden allt avlägsnare och förlorade sig slutligen i skogens djup.
Falköga väntade, till dess ett tecken från den lyssnande Chingachgook förvissade honom om, att varje ljud av den borttågande skaran fullkomligt uppslukats av avståndet, varpå han vinkade åt Heyward att leda fram hästarna och hjälpa systrarna i sadeln. Genast detta skett, gingo alla ut genom den förfallna portöppningen, smögo sig därifrån åt ett håll motsatt det, varifrån de hade kommit, och lämnade stället, varvid systrarna kastade förstulna blickar bakom sig på den tysta graven och den förfallna ruinen, under det att de lämnade det milda månskenet för att fördjupa sig i skogens dunkel.
XIV.
GENOM FIENDENS LÄGER.
Kunskaparen gick även nu i spetsen, fastän hans steg, så snart han hade lagt en betryggande sträcka mellan sig och sina fiender, blevo mer betänksamma än under deras föregående vandring, detta på grund av hans fullständiga obekantskap med ortsförhållandena i den omgivande skogen. Men än en gång gjorde han halt för att rådgöra med sina bundsförvanter mohikanerna, varvid han pekade uppåt på månen och noga undersökte barken på träden. Slutligen hördes det avlägsna sorlet av ett vattendrag, varigenom vägvisarna befriades ur en icke ringa förlägenhet, ty de visste nu, åt vilket håll de borde gå.
Då man kom fram till den lilla floden, gjorde Falköga åter halt, tog av sig mockasinerna och uppmanade Hey-
