ward och Gamut att göra likaledes. Därpå steg han ned i vattnet, och under nära en timmes tid gingo de fram i den grunda och slingrande flodbädden, till dess de slutligen stego upp på den sandiga men skogbeväxta slättens jämna mark. Där tycktes kunskaparen åter känna sig hemmastadd, ty han gick framåt med säkerheten och hastigheten hos en man, som rör sig med full tillit till sin sakkännedom. Stigen blev snart ojämnare, och resandena kunde tydligt urskilja, att bergen närmade sig dem på ömse sidor och att de i själva verket voro på väg att tränga in i en hålväg. Plötsligt stannade Falköga och väntade, till dess hela skaran hunnit upp honom, varpå han tog till orda, fastän med så låg och försiktig röst, att hans ord därigenom ljödo ännu högtidligare i den rådande stillheten och mörkret.
»Det är lätt att känna igen stigarna och finna saltslekena och vattendragen i vildmarken», sade han, »men vem skulle väl, då han ser denna trakt, våga påstå, att en mäktig här slagit sig ned bland de där tysta träden och kala bergen?»
»Vi befinna oss således inte så långt från William Henry?» sade Heyward, i det han livligt intresserad gick närmare kunskaparen.
»Ännu återstår en lång och tröttsam stig dit, och den största svårigheten är nu att veta, när och var vi skola träffa på den», svarade Falköga. »Se», forfor han, i det han pekade mellan träden på ett ställe, där ett litet vattenbäcken med sin lugna och klara yta återspeglade stjärnorna, »här är ’Blodsdammen’, och jag befinner mig nu på en mark, över vilken jag inte blott ofta färdats, utan där jag till och med en gång kämpat med fienden från solens uppgång till dess nedgång.»
»Åh! Denna mörka och dystra vattensamling utgör då graven för de tappra män, som stupade i den striden? Jag har hört dammen nämnas, men aldrig förr har jag stått på dess strand.»
»Tre strider utkämpade vi med den tyska fransmannen på en dag», fortfor Falköga, som fullföljde sin egen tankegång snarare än han besvarade Heywards anmärkning. »Han gick illa åt oss under vår kringgående rörelse, då vi
