Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

136

»Etes-vous officier du roi?» (Är ni kunglig officer?)

»Sans doute, mon camarade; me prends-tu pour un provincial? Je suis capitaine de chasseurs, j'ai ici avec moi les filles du commandant de la fortification. Aha, tu en as entendu parler! Je les ai fait prissonnières près de l'autre fort, et je les conduis au général.» (Ja visst, kamrat; tar du mig för en bonde? Jag är kapten vid ett jägarregemente — Heyward märkte ganska väl, att den andre tillhörde ett linjeregemente — och har med mig döttrarna till kommendanten på fästet. Aha, du har hört talas om dem! Jag har tagit dem till fånga i närheten av det andra fästet och skall föra dem till generalen.)

»Ma foi, mesdames, j'en suis fàché pour vous, mais — fortune de guerre!» (I sanning, mina damer, det gör mig ont om er — så går det till i krig! utropade den unga soldaten, i det han artigt förde handen till mössan). »Vous trouverez notre général un brave homme et bien poli avec les dames.»> (Ni skola finna, att vår general är en präktig karl och mycket artig mot damer.)

»C'est le caractére des gens de guerre» (Det är en utmärkande egenskap hos krigsfolk), sade Cora med beundransvärd sinnesnärvaro. »Adieu, mon ami! Je vous souhaiterais un devoir plus agréable a remplir.» (Farväl, min vän! Jag skulle önska, att ni finge en angenämare plikt att uppfylla).

Soldaten tackade för hennes artighet med en djup och ödmjuk bugning, och sedan Heyward tillagt ett »bonne nuit, mon camarade!» (god natt, kamrat"), fortsatte flyktingarna försiktigt sin färd och lämnade den på stranden av den tysta dammen vandrande vaktposten, som, föga misstänkande att han haft att göra med så oförsynta fiender, gnolade för sig själv följande ord, som återkallades i hans minne vid anblicken av kvinnor och kanske genom erinringar om hans avlägsna vackra Frankrike:

»Vive le vin, vive l'amour o. s. v.» (Leve vinet, leve kärleken o. s. v.)

»Det var en lycka, att ni förstodo den skälmen», viskade kunskaparen, när de hade hunnit ett stycke bort från stället, och lät på samma gång bössan falla tillbaka i armvecket. »Jag såg snart, att det var en av de där oroliga