Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
137

franseserna, och väl var det för honom, att hans tal var vänligt och hans önskningar hövliga, annars torde man ha funnit en plats för hans ben bland hans landsmäns …»

Han avbröts av ett långt och tungt stönande, som uppsteg från dammen, liksom om i verkligheten de avlidnas andar ännu dröjde omkring sin våta grav.

»För visso var han en människa med kött och blod, ty en ande skulle aldrig ha kunnat föra ett gevär så stadigt», fortfor kunskaparen.

»Han var en människa med kött och blod, men att den stackars karlen ännu tillhör den här världen, må väl kunna betvivlas», sade Heyward, som kastade en hastig blick omkring sig och saknade Chingachgook i deras lilla skara.

Ett nytt stönande, svagare än det förra, åtföljdes av ett tungt plumsande i vattnet, därpå var allt åter tyst, som om den dystra dammens stränder aldrig sedan skapelsen hade väckts ur sin slummer. Medan de ännu stodo tveksamma, sågs indianen glida fram ur snåret och sluta sig till dem, under det att han med ena handen fäste den unga fransmannens rykande skalp vid sin gördel och med den andra satte kniven och tomahåken, som hade druckit hans blod, tillbaka på deras ställe. Därpå intog han sin vanliga plats litet på ena sidan med den belåtna minen hos en man, som tror sig ha gjort en förtjänstfull gärning.

Kunskaparen sänkte bösskolven till marken, stödde händerna på mynningen och stod ett ögonblick grubblande under djup tystnad. Därpå skakade han sorgset på huvudet och mumlade:

»Det skulle ha varit grymt och omänskligt handlat av en vit man, men det ligger i en indians anlag och natur, och jag förmodar, att det inte bör ogillas. Likväl kunde jag önska, att det hade hänt en fördömd mingo i stället för den där muntra unga gossen från de gamla landen.»

»Nog!» inföll Heyward, som fruktade, att de intet anande systrarna skulle förstå orsaken till dröjsmålet, och lyckades övervinna sin motvilja genom en tankegång, som i det närmaste liknade jägarens. »Det är gjort nu, och fastän det varit bättre, om det lämnats ogjort, kan det inte hjälpas. Som ni märker, befinna vi oss endast