142
marschlinje, säga, när eller hur han bör vika av för att återfinna den? Horicans töcken är inte detsamma som virvlarna från en fredspipa eller den rök, som samlar sig över en moskiteld.»
Medan han ännu talade, hördes ett brakande ljud, och en kanonkula trängde in i snåret, slog mot stammen av ett ungträd och studsade ned på marken, därför att dess kraft till största delen gått förlorad på det motstånd den förut hade mött. Indianerna följde ögonblickligen den fruktansvärda budbäraren som ett par beställsamma uppvaktande, och Unkas började ivrigt och med livliga åtbörder yttra sig på delawarespråket.
»Må ske då, min gosse, ty våldsamma febrar böra inte behandlas på samma sätt som tandvärk», sade kunskaparen, när den andre talat ut. »Kom då, ty dimman sveper in.»
»Vänta» utropade Heyward. »Säg oss först, vilka förhoppningar ni hyser.»
»Det är snart gjort, och ett klent hopp är det, men det är i alla fall bättre än intet. Den kula ni här ser», fortfor kunskaparen och sparkade till den okänsliga järnklumpen, »har plöjt upp marken på sin väg från fästet, och vi skola söka efter fåran, som den bildat, när alla andra märken svika. Inte ett ord vidare, utan följ bara med, annars kan dimman lämna oss mitt på vår väg som ett mål för båda härarna att skjuta på.»
Heyward tog plats mellan båda systrarna och drog dem hastigt med sig, under det han behöll deras ledares dunkla figur i sikte. Det visade sig snart, att Falköga icke hade överdrivit dimmans täthet, ty innan de ännu hade tillryggalagt tjugu steg, var det svårt för dem att urskilja varandra.
De hade gjort sin lilla omväg åt vänster och började redan svänga av till höger igen efter att, som Heyward trodde, ha tillryggalagt nära halva avståndet till de engelska fästningsverken, då hans öron hälsades av följande barska anrop, tydligen på endast tjugu fots avstånd:
»Qui va là?» (»Vem där?»)
»Gå på!» viskade kunskaparen och vek åter av åt vänster.
