Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
11

sina djur, emedan fartygen voro stadda på utfärd till ön Jamaica för att bedriva byteshandel och köpenskap med fyrfotade djur; men aldrig förr har jag skådat något kreatur, som i så hög grad som detta motsvarat stridshästen i Skriften. 'Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror… För varje basunstöt frustar han Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.' Man skulle kunna tro, att Israels hästras blivit fortplantad till vår tid, inte sant, min vän?»

Då den man, som på detta sätt hade återgivit den heliga skrifts språk, ej fick något svar på detta egendomliga vädjande — ehuru det i sanning hade förtjänt ett visst beaktande, alldenstund det framfördes med en fulltonig och klingande stämmas hela styrka — vände han sig mot den tysta figur, som han sig själv ovetandes hade tilltalat, och fann nu ett nytt och ännu mäktigare ämne för beundran i det föremål, som mötte hans blick. Hans ögon föllo nämligen på på den lugna, raka och stela gestalten av den indianska »löpare», som föregående afton hade burit den ovälkomna underrättelsen till lägret. Ehuru vilden befann sig i en ställning av fullkomlig orörlighet och tycktes med kännetecknande likgiltighet lämna den livliga rörelsen omkring sig obeaktad, var dock hans lugn blandat med ett slags vresigt trots, ägnat att ådraga sig uppmärksamhet av vida erfarnare ögon än dem, som nu mönstrade honom med oförställd häpnad. Infödingen bar sin stams såväl tomahåk som kniv, men likväl var hans utseende icke helt och hållet en krigares. Tvärtom bar hans person vissa tecken till vårdslöshet, som tycktes hörröra från någon nyss gjord, större ansträngning, vars verkningar han ännu icke hade haft tillfälle att avhjälpa. Färgerna i hans krigsmålning hade flutit samman i dyster oreda i hans trotsiga ansikte och gjort hans svartmuskiga drag ännu vildare och mera frånstötande, än om konsten hade sökt åstadkomrma en verkan, som sålunda hade frambragts av en tillfällighet. Endast hans ögon, som blixtrade likt lågande stjärnor bland dystra moln, bibehöllo sitt medfödda vilda uttryck. En enda sekund mötte hans forskande, men likväl försiktiga ögonkast den andres undrande blick, varpå hans ögon dels av slug-