Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

12

het, dels av förakt vändes åt annat håll och stirrade orörliga, som om de sökte genomtränga den fjärran luftrymden.

Det är omöjligt att säga, vilken oväntad anmärkning detta korta och tysta tankeutbyte mellan två så egendomliga män skulle ha kunnat avlocka den vite, som ej hans livliga nyfikenhet åter hade fängslats av andra föremål. En allmän rörelse bland tjänarna och ett sakta ljud av milda röster förkunnade, att de personer nalkades, vilkas närvaro nu endast behövdes för att låta ryttarskaran sätta sig i rörelse. Stridshästens okonstlade beundrare drog sig ögonblickligen tillbaka till ett litet magert sto med lång, tunn svans, vilket i närheten mekaniskt avbetade lägrets vissna gräs. Där ställde han sig med ena armbågen stödd på en filt, som dolde någonting som skulle föreställa en sadel, och åskådade avfärden, medan en fåle helt lugnt intog sitt morgonmål på motsatt sida av samma djur.

En ung man i officersuniform följde till deras hästar två kvinnor, som, enligt vad deras klädsel utvisade, voro beredda på att utstå besvärligheterna av en resa genom skogarna. Den ena, och hon var att döma efter utseendet den yngsta, ehuru båda voro unga, tillät åskådarna att uppfånga en och annan skymt av hennes bländande hy, hennes vackra guldblonda hår och strålande blå ögon, då hon utan all förkonstling lät morgonvinden blåsa åt sidan det gröna flor, som föll djupt ned från hennes kastorhatt. Den rodnad, som ännu låg kvar över tallarna vid horisonten i väster, var ej klarare eller skärare än rosorna på hennes kinder, ej heller var den uppspirande dagern mera upplivande än det glättiga småleende hon skänkte den unga mannen, då han hjälpte henne upp i sadeln. Den andra, som syntes i lika grad åtnjuta den unga officerns uppmärksamhet, dolde sina behag för soldaternas blickar med en sorgfälligthet, som tycktes bättre anstå erfarenheten av fyra eller fem års högre ålder. Så mycket såg man emellertid, att hennes figur, fastän gjuten med samma formfulländning, av vars behag intet gick förlorat genom den resdräkt hon bar, var något fylligare och mera utvecklad än hennes följeslagerskas.

Knappt hade de båda damerna intagit sina platser, förrän deras ledsagare lätt kastade sig upp i stridshästens