146
Under det Munro läste denna skrivelse, ändrades hans ansiktsuttryck från militärisk stolthet till djupaste sorg, hans läppar började darra, och på samma gång han lät papperet falla ur sin hand, sjönk hans huvud ned på bröstet, liksom om alla hans förhoppningar hade grusats med ett enda slag.
Då skyndade Montcalm att förklara, att han icke ämnade draga fördel av detta brev för att förödmjuka tappra män, utan de skulle få avtåga med fanor och vapen och under alla militära hedersbetygelser. Detta skulle ske morgonen därpå, den 9 augusti 1757.
De fientliga härar, som hade slagit läger i Horicans vildmarker, tillbragte nu natten till denna dag ungefär på samma sätt, som om de hade råkat varandra på det yppersta fält i Europa. Medan de besegrade voro stilla, dystra och nedstämda, triumferade de segrande. Men det finns gränser för både sorg och glädje; och långt innan morgonvakten kom, stördes de ändlösa skogarnas tystnad endast av ett muntert anrop från någon jublande ung fransman i de framskjutna vaktposterna eller en hotande anmaning från fästet, som strängt förbjöd varje närmande från den fientliga sidan, innan det bestämda ögonblicket var inne. Även dessa tillfälliga hotande ljud upphörde under den dystra timme, som föregår dagens inbrott, och under denna tid skulle en lyssnande fåfängt ha sökt något bevis på tillvaron av de väpnade styrkor, som då slumrade på »den heliga sjöns» stränder.
Under dessa ögonblick av djup tystnad sågs duken, som dolde ingången till ett rymligt tält i det franska lägret, skjutas åt sidan, och en man trädde ut i fria luften. Han var insvept i en kappa, som måhända var avsedd till skydd mot skogarnas kyliga och fuktiga luft, men som lika väl tjänade till att som en mantel dölja hans person. Han fick utan att anropas gå förbi den grenadjär, som vakade över den franska befälhavarens slummer; soldaten endast hälsade honom med den vanliga militära hedersbetygelsen, under det att den andre hastigt begav sig genom den lilla tältstaden i riktning mot William Henry. Så ofta han mötte någon av de talrika vaktposter, som korsade hans väg, besvarade han deras anrop raskt och, som det tyck-
