tes, tillfredsställande, ty han fick oföränderligen fortsätta sin vandring utan vidare frågor.
Frånsett dessa täta men korta avbrott hade han tyst förflyttat sig från lägrets medelpunkt till dess mest framskjutna utposter, då han nalkades den soldat, som höll vakt närmast fiendens verk. Då han kom fram, mottogs han med det vanliga anropet:
»Qui vive?» (Vem där?)
»France», ljöd svaret.
»Le mot d'ordre?» (Fältropet?)
»La victoire» (Segern), sade den andre, i det han närmade sig tillräckligt för att göra sig hörd genom en hög viskning.
»C'est bien. Vous vous promenez bien matin, monsieur» (Det är bra. Ni är ute och går i god tid på morgonen, min herre), svarade vakten, i det han ändrade ställning från färdigt gevär till vila gevär.
»Il est nécessaire d'être vigilant, mon enfant» (Man får lov att vara vaksam, min gosse), anmärkte den andre, i det han lät en flik av sin kappa falla och såg honom i ansiktet på nära håll, under det att han, fortfarande på väg till det brittiska fästet, gick förbi. Posten ryckte till, hans gevär skramlade väldigt, under det han skyldrade på det mest vördnadsfulla sätt, och när hans vapen åter intagit sin förra ställning och han vände sig om för att fortsätta att marschera på sin post, mumlade han mellan tänderna:
»Il faut être vigilant en vérité; je crois que nous avons là un caporal, qui ne dort jamais» (Ja, man måste sannerligen vara vaksam; jag tror, att vi där ha en korpral, som aldrig sover).
Officern gick vidare och låtsade inte höra de ord, som vaktposten i sin överraskning lät undfalla sig, och han stannade inte någon mera gång, förrän han hunnit fram till den låga stranden och befann sig i tämligen farlig närhet till fästets västra vattenbastion. Den av moln förmörkade månens ljus var tillräckligt starkt att göra föremålens ytterlinjer synliga, om än dunkelt. Han iakttog därför den försiktigheten att taga plats mot en trädstam, där han stod och stödde sig under några minuter och tyck-
