Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
153

väl drista sig att förolämpa eller skymfa döttrarna till en sådan fader vid ett tillfälle som detta?»

»Jag skulle inte för befälet över det bästa regementet i kungens sold vilja lämna er ensamma», fortfor den unga mannen och såg sig hastigt omkring. »Kom ihåg, att vår Alice inte är begåvad med all er sinnesstyrka, och Gud allena vet, vilken förskräckelse hon kunde komma att utstå.»

»Ni kan ha rätt», svarade Cora och smålog åter fastän vida sorgsnare än förut. »Hör bara! Slumpen har redan skickat oss en vän, när han som bäst behövs.»

Heyward lyssnade och förstod ögonblickligen hennes mening. De låga och allvarliga tonerna av den i de östra provinserna så välbekanta psalmsången träffade hans öron och ledde honom ögonblickligen till ett rum i ett inpå liggande hus, som redan hade övergivits av sina invånare. Där fann han David, som utgöt sina fromma känslor genom det enda medel han någonsin anlitade. Heyward väntade, till dess han av handrörelsens upphörande förstod, att melodien var slut, varpå han genom att vidröra Davids axel påkallade hans uppmärksamhet och i få ord förklarade sin önskan.

»Just så», svarade den okonstlade lärjungen av lsraels konung, när den unga mannen talat ut. »Jag har funnit mycket, som är tilltalande och melodiskt hos flickorna, och det är tillbörligt, att vi, som delat ljuvt och lett under så mycken fara, även hålla troget ihop under freden. Jag skall uppvakta dem, så snart jag slutat min morgonandakt, av vilken nu ingenting annat fattas än lovsången. Vill ni deltaga i den, min vän. Metern är den vanliga, och melodien är känd under benämningen ’Southwell’.»

Efter att ha räckt fram den lilla boken och på nytt med mycken uppmärksamhet givit tonen började David sin sång och sjöng den till slut med orubblig säkerhet. Heyward måste vänta, tills versen var slut, och då han nu såg David befria sig från glasögonen och stoppa boken i fickan, fortfor han:

»Det blir er plikt att se till, att ingen vågar närma sig damerna i råa avsikter eller för att förolämpa dem eller håna deras tappra fars olycka. I denna uppgift skola familjens tjänare understödja er.»