154
»Just så.»
»Det är mycket möjligt, att indianer och kringstrykande fiender kunna visa sig närgångna, i vilket fall ni har att påminna dem om villkoren för kapitulationen och hota att anmäla deras uppförande för Montcalm. Ett enda ord är tillräckligt.»
»Och i annat fall har jag här något, som är det», svarade David, i det han visade fram sin bok med en min, vari ödmjukhet och tillförsikt voro på ett sällsamt sätt blandade. »Här finnas ord, som, framsagda eller rättare framljungade med tillbörligt eftertryck och i avmätt takt, måste lugna det mest oregerliga lynne:
»Vi rasa dessa hedningar så vilt…»
»Nog!» sade Heyward, avbrytande sångarens musikaliska åkallan. »Vi förstå varandra, och det är nu tid att vi gå var och en till sina plikter.»
Gamut samtyckte, och de uppsökte genast tillsammans flickorna. Cora tog emot sin nya och något ovanliga beskyddare åtminstone med artighet, och även Alices bleka drag livades åter med litet av hennes medfödda skalkaktighet, då hon tackade Heyward för hans omtänksamhet. Han begagnade tillfället att försäkra, att han både gjort så gott omständigheterna tilläto och, efter vad han trodde, fullt tillräckligt för att skydda deras finkänslighet; någon fara förefanns ej. Han talade därpå till och med otvunget om sin avsikt att åter sluta sig till dem, så snart han först tågat några mil i riktning mot Hudson, och tog omedelbart därpå avsked.
Samtidigt gavs signalen till uppbrott, och spetsen av den engelska kolonnen satte sig i rörelse. Då alla vagnar och lastdjur voro upptagna av de sjuka och sårade, hade Cora beslutit sig för att, hellre än att göra intrång på dessas bekvämlighet, uthärda mödorna under en fotvandring. I själva verket måste det oaktat mången stympad och svag soldat släpa fram sina maktlösa lemmar i eftertruppen av brist på nödiga fortskaffningsmedel i denna vildmark. Hela massan befann sig emellertid i rörelse, de svaga och sårade under jämmer och lidande, deras kam-
