Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

162

ren samt Munro och Heyward. Det var i själva verket fadern, som sökte sina barn, åtföljd av den unga mannen, vilken deras räddning låg så varmt om hjärtat, och av de käcka och pålitliga skogsmän, som under de hittills skildrade prövande tilldragelserna redan hade givit så många prov på sin duglighet och trohet.

När Unkas, som gick i spetsen, hade hunnit fram till mitten av slätten, gav han till ett rop, som kallade samtliga hans kamrater till stället. Den unga krigaren hade stannat vid en hög av kvinnolik, som lågo i klunga, en oredig massa av döda. Trots det upprörande och ohyggliga i denna syn, skyndade Munro och Heyward fram till denna hop av i upplösning stadda människokroppar och försökte med en kärlek, som inga motbjudande företeelser förmådde släcka, upptäcka huruvida några spår av dem de sökte voro synliga bland de sönderslitna och brokiga klädesplaggen. Men de funno ingenting och sågo sig dömda att åter lida kvalen av en ovisshet, som knappast var mindre pinsam än den grymmaste sanning. De stodo tysta och tankfulla vid de sorgliga kvarlevorna, då kunskaparen kom fram till dem. Med vredgade blickar betraktande det dystra skådespelet, uttalade den kraftiga skogsmannen nu för första gången, sedan han beträtt slätten, högt och klart sina tankar.

»Jag har stått på många ohyggliga slagfält och följt ett blodigt spår mången tröttande mil», sade han, »men aldrig har jag sett så tydliga spår av djävulens hand, som här synas. Hämndlystnaden är en indiansk känsla, och alla, som känna mig, veta väl, att intet blandat blod rinner i mina ådror; men så mycket vill jag säga här i himmelens åsyn och med Guds makt så tydligt uppenbarande sig i denna hemska vildmark, att skulle de där fransoserna någonsin mera våga sig inom skotthåll för en räfflad kula, så finns en bössa, som skall veta att göra sin plikt, så länge flintan vill ge gnistor och krutet brinna. Tomahåken och kniven lämnar jag åt sådana, som ha naturliga anlag att begagna dem. Vad säger du, Chingachgook?» tillade han på delawarespråket. »Skola de röda huronerna skryta av detta inför sina kvinnor, när den djupa snön kommer?»

En vredesblixt flög över mohikanhövdingens mörka