Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
165

ty för indianögon, så synes det mig emellanåt, lämnar själva honungsfågeln spår efter sig i luften.»

Den unga mohikanen skyndade bort på denna anmodan, och kunskaparen hade knappt talat till slut, förrän Unkas från skogsbrynet gav till ett rop, som tydde på framgång. Då de ängsliga männen kommo fram till stället, fingo de se ännu ett stycke av slöjan fladdra på den nedersta grenen av en bok.

»Sakta, sakta», sade kunskaparen, i det han sträckte sin långa bössa framför den ivriga Heyward. »Vi veta nu vad vi ha att göra, men vi få inte fördärva spårets skönhet. Ett förhastat steg skulle kunna göra oss många timmars besvär. Emellertid ha vi dem nu, så mycket står fast.»

»Gud välsigne er, Gud välsigne er, min präktiga man!» utropade den djupt rörda fadern. »Vart ha de flytt och var äro mina barn?»

»Vilken stig de tagit, beror på många omständigheter. Ha de begivit sig i väg ensamma, är det fullt ut lika antagligt, att de gått i en krets som rakt fram, så att de nu kunna befinna sig endast ett tiotal mil från oss; men ha huronerna eller några av de franska indianerna lagt vantarna på dem, är det sannolikt, att de nu befinna sig i närheten av Kanadas gräns. Men vad betyder det?» fortfor den betänksamma kunskaparen, då han märkte den häftiga oro och besvikenhet, som åhörarna lade i dagen. »Här stå mohikanerna och jag vid ena ändan av spåret, och vi skola finna den andra, lita på det, om de så vore hundra mil åtskilda. — Sakta, sakta, Unkas! Du är så otålig som en man i nybyggena och glömmer, att en lätt fot endast efterlämnar svaga märken.»

»Hugh!» utropade Chingachgook, som hade hållit på och undersökt en tydligen av människohand gjord öppning i de låga busksnår, som omgåvo skogen, och nu stod där och pekade nedåt med en hållning och en min, som om han såg en otäck orm.

»Här ha vi tydligen märket av en mans fotsteg», utropade Heyward, i det han böjde sig ned över det utpekade stället. »Han har trampat på kanten av den här roten, det är omöjligt att missta sig om märket. De äro fångar!»

»Bättre det än om de hade lämnats att svälta ihjäl i