166
vildmarken», sade kunskaparen; och dessutom komma de nu att lämna efter sig ett bredare spår. Jag skulle vilja hålla femtio bäverskinn mot lika många flintor att mohikanerna och jag stiga in i deras wigwam inom en månad. Böj dig ned, Unkas, och försök vad du kan göra av det mockasinspåret; ty det är tydligen efter en mockasin och inte efter någon sko.»
Den unga mohikanen lutade sig ned över spåret, och sedan han röjt undan de kringströdda löven, undersökte han det med den yttersta noggrannhet. Slutligen reste han sig från sin knäböjande ställning och syntes belåten med resultatet av sin undersökning.
»Nåväl, min gosse, vad har det att förkunna?» frågade den uppmärksamma kunskaparen.
»Le Renard subtil.»
»Ha! Åter den kringstrykande djävulen! Det blir aldrig något slut på hans smygande, förrän Hjortbane har sagt honom ett vänligt ord.»
Kunskaparen böjde sig ned för att även han undersöka spåret.
»Du har rätt, gosse», sade han, »här är det avtryck vi så ofta sågo under den förra jakten. Och du, Chingachgook, som då flera gånger mätte spåren, vad säger du om saken?»
Chingachgook lutade sig ned, och efter en kort undersökning av spåret sade han endast helt lugnt:
»Magua.»
»Ja, det är en avgjord sak. Här ha således det mörka håret och Megua gått fram.»
»Men inte Alice?» sade Heyward.
»Av henne ha vi ännu inte sett några spår», svarade kunskaparen, i det han noga såg sig omkring på träden, buskarna och marken. Vad ha vi där? Unkas, tag hit den där saken, som du ser dingla i törnbusken där.»
Unkas efterkom hans begäran, och Falköga höll upp fyndet, i det han skrattade på sitt tysta och hjärtliga sätt.
»Det är sångarens tutande vapen», sade han; »nu komma vi att få ett spår, som en präst skulle kunna följa. Unkas, håll utkik efter märkena av en sko, som är nog lång att uppbära sex fot och två tum skumpande människokött. Jag börjar nu hysa något hopp om karlen, sedan han
