Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
167

avstått från sitt skrål för att ägna sig åt något bättre yrke.»

»Han har åtminstone troget fullgjort det uppdrag han erhållit», sade Heyward, »och Cora och Alice sakna inte en vän.»

»Ja, nog kommer han att ge dem sång till livs», sade Falköga, i det han sänkte sin bössa och stödde sig på den med en min av tydligt förakt. »Men kan han nedlägga en råbock till middag åt dem, färdas med ledning av mossan på bokarna eller skära halsen av en huron? I motsatt fall är första härmfågel han möter den dugligaste karlen av de två. Nå, min gosse, ser du något sådant spår?»

»Här är något liknande spåret av en man, som burit sko; kan det vara vår väns spår?» sade Heyward.

»Rör försiktigt vid löven, annars rubbar ni spårets form. Det där? Det är avtryck av en fot, men den är det mörka hårets, och liten är den ändå för en så ståtlig längd och så präktigt yttre. Sångaren skulle täcka det bara med sin klack.»

»Var? Låt mig se spåren av mitt barn!» sade Munro, i det han ivrigt böjde undan buskarna och lutade sig ned över det nästan utplånade avtrycket. Ehuru det fjät, som hade lämnat efter sig detta märke, varit lätt och snabbt, var det ännu fullt synbart. Den gamla krigaren undersökte det med ögon, som blevo skumma, under det han stirrade, och han reste sig inte upp, förrän han, såsom Heyward kunde se, hade vattnat det lätta spåret efter sin dotter med varma tårar. För att avleda veteranens sorg, som varje ögonblick hotade att komma till ett häftigare utbrott, sade den unga mannen till kunskaparen:

»Sedan vi nu funnit dessa osvikliga tecken, så låtom oss börja vår marsch. Varje ögonblick i deras nuvarande läge måste förefalla de fängslade flickorna som en evighet.»

»Det är inte den snabbast löpande hjorten, som ger den längsta jakten», svarade Falköga utan att lyfta upp ögonen från de olika spår han hade upptäckt. »Vi veta, att den kringstrykande huronen gått fram här och det mörka håret och sångaren, men var är hon med de gula lockarna och de blå ögonen? Fastän liten och långt ifrån så oförskräckt som sin syster, är hon fager att skåda och be-