Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

178

hävde huronerna ett rop och begagnade tillfället att avfyra ännu ett salva. Men Unkas beskrev en båge i vattnet med sitt årblad, och i detsamma som kanoten hastigt gled förbi, återtog Chingachgook sin åra, svängde den högt och lät höra mohikanernas stridsrop, varpå han åter ägnade all sin styrka och skicklighet åt sin viktiga uppgift.

De larmande ropen: »Le gros Serpent!» »La longue Carabine!» »Le Cerf agile!» bröto nu på en gång ut från kanoterna bakom och tycktes sporra förföljarnas iver. Kunskaparen tog Hjorbane i vänstra handen, lyfte den över sitt huvud och skakade den triumferande mot sina fiender. Vildarna besvarade utmaningen med ett tjut, och omedelbart därpå följde en ny salva. Kulorna veno fram över sjöns yta och en av dem genomborrade till och med den lilla farkostens näver. Ingen märkbar sinnesrörelse kunde i detta kritiska ögonblick upptäckas i mohikanernas ansikten, deras bistra drag uttryckte varken hopp eller fruktan; men Falköga vände åter på huvudet, och skrattande på sitt egendomliga tysta sätt sade han till Heyward:

»De skälmarna tycka om att höra sina bössor knalla, men det öga står inte att träffa på bland mingoerna, som kan beräkna ett säkert sikte i en darrande kanot. Som ni ser, ha de dumma satarna avskilt en man för att ladda, och efter lägsta beräkning, som kan komma i fråga, tillryggalägga vi tre fot, medan de tillryggalägga två.»

Heyward, som under denna noggranna beräkning av avståndet icke var fullt så obesvärad som sina kamrater, var dock glad att finna, att de, tack vare sin överlägsna skicklighet och fiendens oklokhet att ägna sin uppmärksamhet även åt andra saker än rodden, märkbart hade fördelen på sin sida. Huronerna sköto snart på nytt, och en kula träffade Falkögas årblad, utan att göra någon skada.

»Det är bra», sade kunskaparen, i det han intresserad betraktade den obetydliga skåran. »Det skulle inte ha tagit hål på ett barns skinn, så mycket mindre då på mäns, som varit utsatta för alla himmelens väder. Om ni nu vill försöka begagna den här flata träbiten, major, så skall jag låta Hjortbane få ett ord med i laget.»