de av buskskogen på ön doldes för de andras blickar, fördubblade de sina ansträngningar, som redan förut hade förefallit övermänskliga. De båda kanoterna sköto förbi den sista långa udden liksom två kapplöpningshästar i snabbaste lopp, varvid flyktingarna hade försprånget. På samma gång som denna rörelse ändrat deras inbördes ställning, hade den emellertid även fört dem närmare varandra.
»Du visade, att du förstår dig på björknäverns utseende, Unkas, när du bland huronernas kanoter valde den här», sade kunskaparen, i det han smålog, som det tycktes, mera av belåtenhet över deras överlägsenhet i kapprodden än över den utsikt att undkomma, som nu började visa sig. »De avgrundsandarna ha åter satt alla man till årorna, och vi måste kämpa för våra skalper med flata träbitar i stället för härdade bösspipor och säkra ögon. Långa och eniga tag, mina vänner!»
»De bereda sig att skjuta», sade Heyward, och som vi befinna oss i rak linje med dem, kan det inte gärna bomma.»
»Lägg er då ned på bottnen av kanoten, ni och översten», svarade kunskaparen; »därigenom blir alltid målet i samma mån minskat.»
Heyward smålog och svarade:
»Det skulle vara ett dåligt exempel, om de, som stå högst i rang, hölle sig undan, medan krigarna vore utsatta för elden.»
»Herre Gud, detta är nu en vit mans mod, och liksom så många av hans åsikter låter det sig inte försvaras av sunda förnuftet», utropade kunskaparen. »Tror ni, att sagamoren eller Unkas eller ens jag, som är en man utan all rasblandning, skulle tveka att söka betäckning i en fäktning, där en blottad kropp inte skulle göra någon nytta? Varför ha fransoserna byggt upp sitt Quebec, om man alltid bör slåss på de öppna platserna?»
»Allt, vad ni säger, är mycket sant, min vän», svarade Heyward, »men lika fullt måste våra seder och bruk avhålla oss från att efterkomma er önskan.»
En gevärssalva från huronerna avbröt samtalet. En kula slog den lätta och glatta åran ur Chingachgooks händer och kastade den ett långt stycke framåt. Därvid upp-
