Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ynglingens triumferande min, att han hade gjort något lyckligt fynd.

»Där ha vi spåret!» utropade kunskaparen, i det han gick fram till stället. »Gossen har snabb blick och skarpt förstånd för sina år.»

»Se!» sade Unkas, i det han pekade åt norr och söder på de tydliga märkena av ett brett spår på båda sidor om honom. »Det mörka håret har begivit sig mot kölden.»

»En hund har aldrig följt ett vackrare spår», svarade kunskaparen och skyndade genast fram på den angivna väger, »Vi ha haft tur, utmärkt tur och kunna förfölja med nosen i vädret. Ja, här ha vi de båda vankande hästarna; den där huronen färdas alldeles som en vit general. Karlen har drabbats av Guds dom och är rent galen. Håll skarp utkik efter hjulspår, sagamore», fortfor han, i i det han såg sig omkring och skrattade i sin nyväckta belåtenhet, »ty snart skall man få se, att den dåren åker i vagn, och det fast han har tre de skarpaste ögonparen i gränsbygderna bakom sig.»

Deras färd blev nu snabb och skedde nästan med samma säkerhet, som när en resande färdas på en bred och öppen landsväg. Om en klippa, en bäck eller en sträcka hårdare mark än vanligt skar av den ledtråd de hade att följa, återfann kunskaparens säkra blick den redan på avstånd, så att sällan en enda minuts uppehåll blev nödvändigt. Deras framfärd underlättades mycket av vissheten, att Megua hade funnit det nödvändigt att färdas genom dalarna, en omständighet som gjorde vägens allmänna riktning säker. Huronen hade emellertid icke alldeles försummat de konstgrepp, som infödingarna vanligen begagna, när de draga sig tillbaka för en fiende. Falska spår och plötsliga vändningar förekommo ofta, Var helst en bäck eller markens beskaffenhet gjorde sådana verkställbara; men förföljarna läto sällan narra sig och upptäckte alltid sitt misstag, innan de hade förlorat vare sig tid eller väg på det vilseledande spåret.

Mitt på eftermiddagen hade de gått över Scaroon och styrde kurs mot den nedgående solen. Sedan de hade gått utför en höjd och ned i en dalsänka, genom vilken en strid ström flöt fram, kommo de plötsligt till ett ställe, där Le