Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
185

Renard och hans lilla skara hade rastat. Slocknade bränder lågo omkring en källa, kvarlevorna av en hjort voro kringspridda på platsen och träden buro tydliga märken av att hästarna hade betat av deras löv. Men under det att marken var tilltrampad och tydliga fotavtryck efter både människor och djur sågos runt platsen, tycktes spåret plötsligt sluta här.

Det var lätt att följa hästarnas spår, men dessa tycktes ha vandrat omkring utan ledare och utan något annat mål än att söka föda. Unkas sökte ivrigt och kom slutligen ledande de båda stona, vilkas sadlar voro sönderbrutna och sadeltäckena nedsmutsade, som om djuren hade fått löpa omkring efter behag under flera dagars tid.

»Vad kan det här betyda?» sade Heyward, i det han bleknade och såg sig omkring som om han fruktade, att buskar och löv skulle blotta någon ryslig hemlighet.

»Att vår vandring hastigt nått sitt slut och att vi befinna oss i fiendens land», svarade kunskaparen. »Hade den skälmen varit hårt ansatt och fruntimren saknat hästar för att kunna följa med hans sällskap, kunde han möjligtvis ha tagit deras skalper, men utan en fiende i hälarna och med sådana kraftiga hästar som de här skulle han inte ha krökt ett hår på deras huvuden. Ja, nu äro visserligen hästarna här, men huronerna äro borta; låtom oss därför söka efter den stig, på vilken de dragit vidare.»

Falköga och mohikanerna ägnade sig nu på fullt allvar däråt. En cirkel på några hundra fots omkrets drogs upp, och var och en tog ett segment på sin del. Men undersökningen ledde icke till någon upptäckt. Avtrycken av fötter voro talrika, men de syntes alla härröra från män, som hade vandrat omkring på stället utan någon avsikt att lämna det. Ännu en gång gingo kunskaparen och hans kamrater runt om raststället, den ene långsamt följande den andre, tills de åter befunno sig i medelpunkten utan att vara klokare än förut.

»Sådan list måste det ligga något djävulstyg bakom!» utropade Falköga. »Vi måste ta i tu på skarpen, sagamore, börja vid källan och undersöka marken tum för tum. Huronen skall aldrig komma att skryta inför sin stam över att han har en fot, som inte lämnar något spår efter sig.»