Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/191

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
187

mitt liv på att vi få se märken efter deras vackra små fötter, innan vi hunnit något längre stycke fram.»

Hela skaran satte sig nu i rörelse, varvid den följde rännilens lopp och höll blicken stadigt fäst på de regelbundet förekommande spåren. Vattnet flöt snart i sin gamla bädd igen, men skogsmännen fortsatte sin väg under aktgivande på marken å ömse sidor och nöjde sig med vissheten om, att spåret låg under vattnet. På detta sätt tillryggalade de mer än en halv engelsk mil, innan de kommo till ett ställe, där bäcken porlade runt omkring foten av en vidsträckt och naken klippa. Där stannade de för att förvissa sig om, att huronerna icke hade lämnat vattnet.

Det var en lycka att de gjorde detta, ty den raska och vaksamma Unkas fann snart avtrycket av en fot på en mosstuva, där en indian tycktes ha kommit att trampa oavsiktligt. Följande den riktning, som angavs av denna upptäckt, begav han sig in i den angränsande småskogen och påträffade där spåret lika färskt och tydligt som det hade varit, innan de kommo fram till källan. Ett nytt rop underrättade de andra om Unkas' lyckliga fynd och gjorde med ens slut på deras sökande.

»Ja, det har planlagts med indianskt förstånd och skulle ha slagit vita ögon med blindhet», sade kunskaparen, när alla voro samlade kring platsen.

»Skola vi tåga vidare?» frågade Heyward.

»Sakta, sakta! Vi känna nu vår stig, men det är en god sak att närmare undersöka ställningar och förhållanden. Detta är min skolgång, major, och om man försummar den boken, har man föga utsikt att lära sig något av försynens verk. Allt är nu klart utom en sak, och det är på vad sätt den kanaljen lyckats föra fruntimren fram på det dolda spåret. Även en huron skulle vara för stolt att låta deras späda fötter vidröra vattnet.»

»Kan det här bidraga att klargöra den kinkiga frågan?» frågade Heyward, i det han pekade på spillrorna av ett slags handbår, som blivit grovt förfärdigad av grenar och sammanbundna med vidjor och nu tycktes bortkastad såsom onyttig.

»Allt är nu klart!» utropade Falköga förtjust. »De