Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

188

spetsbovarna ha använt flera timmar så visst som en minut på att ge sitt spår ett lögnaktigt slut. Nåja, jag vet fall, då de slösat hela dagar på samma sätt och med lika liten framgång. Här ha vi nu tre par mockasiner och två par små fötter. Det är förvånande, att någon mänsklig varelse kan färdas på så små lemmar. Räck mig bockskinnsremmen, Unkas, och låt mig mäta längden på den här foten. Herre Gud, den är inte längre än ett barns, och likväl äro flickorna resliga och välskapade. Försynen utdelar sina gåvor på ett märkvärdigt sätt för sina egna visa ändamål, det måste även den bäste och mest belåtne av oss erkänna.»

»Mina döttrars späda lemmar äro inte i stånd att uthärda dessa mödor», sade Munro, i det han med en faders kärlek betraktade sina barns lätta spår. »Vi komma att finna deras medvetslösa kroppar i den här vildmarken.»

»Det ha vi föga orsak att befara», svarade kunskaparen, i det han sakta skakade på huvudet. »Det här är ett stadigt och rakt, fastän lätt steg och inte över hövan långt. Se här, hälen har knappast vidrört marken, och där har det mörka håret tagit ett litet hopp från en trädrot till en annan. Nej, nej, jag ansvarar med min erfarenhet för, att ingendera av dem varit nära att svimma här i trakten. Sångaren däremot började nu bli ömfotad och trött i benen, det märks tydligt på hans spår. Där se vi, att han snavat, här har han gått bredbent och vacklande, och där åter ser det ut som om han gått på snöskor. Jo, jo, en man, som uteslutande begagnar sin strupe, lär svårligen kunna ge sina ben tillbörlig övning.»

På grund av dylika ovedersägliga vittnesbörd ledde sig den erfarna skogsmannen till sanningen med nästan lika stor säkerhet och noggrannhet som om han själv hade varit vittne till alla de tilldragelser, som hans skarpsinne med sådan lätthet bragte i dagen. Lugnade av dessa försäkringar och övertygade genom en slutledning, som var så tydlig, därför att den var så enkel, gjorde vandringsmännen nu en kort rast för att intaga en hastig måltid.

När den var över, kastade kunskaparen en blick på den dalande solen och började gå framåt med sådan snabbhet, att Heyward och den ännu kraftfulla Munro måste anstränga all sin muskelstyrka för att kunna följa med.