194
inte låta bli att titta uppåt efter fågeln, då en kråkas kraxande ljöd i luften ovanför dem.
»Se», fortfor kunskaparen skrattande, i det han pekade på de båda mohikanerna, som lydande signalen redan närmade sig, »det här är musik, som har sina naturliga fördelar, ty den bringar två goda bössor till min sida, för att nu inte tala om knivarna och tomahåkerna. Men vi se, att ni är oskadd till liv och lem; säg oss nu, vad som blivit av flickorna.»
»De äro fångar hos hedningarna», sade David, »och fastän i stor själavånda, åtnjuta de välmåga och trygghet till kroppen.»
»Båda två?» frågade Heyward i andlös spänning.
»Just så. Änskönt vår färd har varit besvärlig och kosthållet knappt, ha vi för övrigt haft föga skäl att klaga, undantagandes över det våld, som tillfogats våra önskningar, då vi på detta sätt blivit förda i fångenskap till ett fjärran land.»
»Gud välsigne er för de orden!» utropade Munro darrande. »Jag skall då återfå mina barn lika snövita och änglarena som jag förlorade dem!»
»Jag skulle knappast tro, att deras befrielse är så nära för handen», svarade David tvivlande. »Dessa vildars anförare är besatt av en ond ande, som endast den Allsmäktige förmår att kuva. Jag har gjort försök med honom både under sömn och vaka, men varken toner eller ord tyckas röra hans själ.»
»Var är den kanaljen?» frågade kunskaparen tvärt.
»Han jagar älg med sina unga män i dag, och i morgon skola de, efter vad jag hört, tränga djupare in i dessa skogar och närmare Kanadas gräns. Den äldre flickan är förd till ett grannfolk, vars hyddor äro belägna bortom den där svarta bergspetsen, medan den yngre kvarhålles bland kvinnorna hos huronerna, vilkas boningar endast ligga två korta mil härifrån på en högslätt, där elden gjort yxans verk och röjt platsen till deras mottagande.»
»Alice, min milda, veka Alice!» halvviskade Heyward. »Hon har således förlorat den tröst, som låg i hennes systers sällskap.»
»Just så; Men för såvitt lov och tacksägelse i form av
