psalmsång kan hugsvala själen i bedrövelsen, har hon ingen brist lidit.»
»Nå, men varför får ni gå fritt omkring utan bevakning?»
David tog på sig en min, som skulle uttrycka blygsam ödmjukhet, i det han svarade saktmodigt:
»Föga ära tillkommer en sådan mask som mig. Men om ock psalmsångens makt var förlamad under de förfärliga tilldragelserna på det blodiga fält, varöver vi tågade, har den återvunnit sitt inflytande även över hedningarnas själar, och jag får komma och gå efter behag.»
Kunskaparen skrattade, och i det han på ett meningsfullt sätt knackade sig på pannan, gav han en kanske mera tillfredsställande förklaring än Davids egen, i det han sade:
»Indianerna göra aldrig en mindre vetande person något ont. Men varför har ni inte, då stigen låg öppen för era ögon, begivit er tillbaka på ert eget spår — det är minsann inte så osynligt som en ekorres — och på Fort Edward inberättat vad som hänt?»
Kunskaparen, som endast tänkte på sin egen härdade järnnatur, ifrågasatte härmed säkerligen en uppgift, som David under inga omständigheter skulle ha kunnat verkställa. Men utan att alldeles avlägga sin ödmjuka min nöjde sig denne med att svara:
»Om än min själ skulle fröjdas över att ännu en gång få besöka kristna boningar, vilja dock mina fötter hellre följa de åt min omsorg anförtrodda veka själarna, vore det så ock till jesuiternas avgudadyrkande provinser, än taga ett enda steg tillbaka, så länge de äro försänkta i fångenskap och sorg.»
»Fastän Davids bildlika språk icke var allt för lätt begripligt för alla dem, som hörde honom, kunde de dock inte gärna mi staga sig om det uppriktiga och stadiga uttrycket i hans blick eller glöden i hars ärliga ansikte. Unkas trädde närmare den talande och såg på honom med gillande blick, medan hans far uttryckte sin belåtenhet genom det vanliga kraftiga bifallsropet. Kunskaparen skakade på huvudet, i det han sade:
»Det var aldrig Vår Herres mening, att karlen skulle nedlägga alla sina bemödanden i strupen och försumma andra och bättre anlag. Men han har fallit i händerna på
