Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

196

någon dåraktig kvinna, då han i stället borde ha fått sin uppfostran under den blå himmeln, och i den sköna skogen. Se här, min vän! Jag tänkte visserligen göra upp eld med denna er tutande pipa, men tag leksaken, eftersom ni sätter värde på den, och blås så mycket ni behagar på den.»

Gamut tog emot sin stämpipa med så livliga tecken till belåtenhet, som han ansåg förenligt med den allvarliga uppgift han hade att fylla. Sedan han upprepade gånger prövat dess egenskaper, jämfört dem med sin egen röst och förvissat sig om, att pipan icke hade förlorat något av sin klang, visade han på ett ganska hotfullt sätt sin avsikt att återge en och annan vers ur någon bland de längre utgjutelserna i den ofta omtalade lilla sångboken.

Heyward förekom emellertid hans fromma avsikt genom upprepade frågor om hans medfångars tidigare och nuvarande läge, och detta på ett mera metodiskt sätt än hans känslor hade tillåtit honom i början av deras sammanträffande. Ehuru David betraktade sin skatt med längtande ögon, var han tvungen att svara i synnerhet som den vördnadsvärde fadern också deltog i förhöret med ett allt för aktningsbjudande intresse för att tillåta någon vägran. Kunskaparen underlät ej heller att kasta fram en och annan till saken hörande fråga, så ofta ett passande tillfälle erbjöd sig. Oaktat åtskilliga avbrott, som upptogos av vissa hotfulla ljud från det återvunna instrumentet, fingo förföljarna på detta sätt kännedom om sådana viktigare omständigheter, som kunde bli till nytta för uppnåendet av deras stora och allt omfattande mål, systrarnas befrielse. Davids berättelse var kort och enkel och de egentliga sakuppgifterna endast få.

Magua hade väntat på berget, tills ett tillfälle att med trygghet draga sig tillbaka erbjöd sig, varpå han steg ned och följde vägen utmed Horicans västra strand i riktning mot Kanada. Då den sluge huronen var förtrogen med stigarna och väl visste, att det inte fanns någon fara för omedelbar förföljelse, hade färden skett med måttlig hastighet och varit långt ifrån tröttande. Av Davids osmyckade berättelse tycktes framgå, att hans egen närvaro snarare hade fördragits än önskats, om än själva Magua icke var alldeles fri från den vördnad, med vilken