Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
211

av de båda olyckliga stod kvar orörlig, medan den andre, i samma ögonblick ropet hördes, störtade framåt med en hjorts vighet och snabbhet. Men i stället för att rusa mellan de fientliga leden, såsom man hade väntat, gav han sig visserligen in i det farliga passet, men vände tvärt om, innan någon hade hunnit måtta ett enda hugg, tog ett språng över huvudena på en skara barn och kom på detta sätt med ens på den fruktansvärda radens yttre och mindre farliga sida. Denna list framkallade väl hundra rösters högljudda smädelser, varpå hela den ursinniga skaran bröt sina led och spridde sig över platsen i vild förvirring.

Ett dussin lågande rishögar kastade nu sitt hemska sken över lätten, som liknade en syndig och spöklik skådeplats, där ondskefulla avgrundsandar hade samlats till sin blodiga och gudlösa fest. Gestalterna i bakgrunden sågo ut som varelser från en annan värld, där de gledo förbi blicken och piskade luften med ursinniga och meningslösa åtbörder, under det att de vilda lidelserna hos dem, som ilade förbi lågorna, framträdde förfärande tydligt i ljusglimtarna, som kastades över deras upphetsade ansikten.

Man fattar lätt, att intet andrum lämnades flyktingen bland en sådan skara av hämndlystna fiender. Ett enda ögonblick såg det ut som om han skulle lyckas uppnå skogen, men hela klungan av de krigare, som hade tagit honom till fånga, kastade sig framför honom och drev honom tillbaka mitt ibland hans skoningslösa förföljare. Då vände han om som en motad hjort, rusade pilsnabbt genom de kluvna lågorna från ett bål, och oskadd ilande förbi hela hopen kom han ut på motsatta sidan av röjningen. Även där motades han och drevs tillbaka av några bland de äldre och förslagnare huronerna. Ännu en gång gjorde han ett försök att undkomma genom hopen, liksom om han sökte sin räddning i dess blinda raseri och därpå följde några ögonblick, under vilka Heyward trodde den snabbfotade och modiga främlingen ohjälpligt förlorad.

Ingenting kunde urskiljas utom en mörk massa av mänskliga gestalter, som kastades och blandades om varandra i obeskrivlig förvirring. Armar, blänkande knivar och fruktansvärda knölpåkar syntes över denna hop, men