212
slagen utdelades tydligen på måfå. Det hemska uppträdet blev ännu rysligare genom kvinnornas gälld skrik och krigarnas vilda tjut. Då och då såg Heyward skymten av en smidig figur, som klöv luften med ett förtvivlat språng, och han hoppades snarare än trodde, att fången ännu var herre över sin förvånansvärda styrka och vighet. Plötsligt böljade hopen tillbaka och närmade sig det ställe, där Heyward själv stod. Den tunga massan bakom pressade på kvinnorna och barnen framför och slog omkull dem. Mitt under denna förvirring blev flyktingen åter synlig. Emellertid kunde mänsklig kraft icke mycket längre bestå ett så svårt prov. Fången syntes också medveten därom. Begagnade sig av den tillfälligtvis öppnade luckan, rusade han fram bland krigarna och gjorde en förtvivlad och, som det föreföll Heyward, sista kraftansträngning att uppnå skogen. Liksom medveten om, att han icke hade någonting att frukta av Heyward, nästan snuddade han vid denne under sin flykt. En reslig och kraftigt byggd huron, som hade sparat på sina krafter, följde flyktingen tätt i hälarna, och hans lyfta arm hotade med ett olycksdigert hugg. Heyward sträckte nu fram ena foten, vilden föll framstupa och kastades av den häftiga farten flera fot framför sitt tillämnade offer. Snabbare än tanken begagnade sig den förföljde av denna fördel; han vände om, skymtade som ett stjärnskott förbi Heywards ögon, och ögonblicket därpå, när denne tittade sig omkring och sökte flyktingen, såg han honom helt lugnt stå och stödja sig mot en liten målad stolpe, som stod framför den förnämsta hyddan. Heyward, som hyste sina farhågor, att den del han hade haft i fångens räddning kunde bli ödesdiger för honom själv, lämnade hastigt platsen. Han följde massan, som, nedstämd och förargad liksom varje folkhop, när den ser sig sviken i sin väntan att få bevittna en avstraffning, drog sig bort mot hyddorna. Nyfikenheten eller kanske en bättre känsla förmådde honom att närma sig fången. Han fann denne stå med ena armen om den skyddande stolpen och andas tungt och hårt efter sina övermänskliga ansträngningar, men allt för stolt att låta höra ett enda klagande ljud. Hans person var nu enligt ett uråldrigt och heligt bruk skyddad och okränkbar, till dess stammen hade hållit
