Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

220

»Min broder är en stor medicinman», sade den sluga vilden; »han vill väl försöka?»

Heyward gjorde en jakande åtbörd. Huronen var belåten därmed och började åter röka under väntan på det lämpliga ögonblicket att bryta upp och bege sig till den sjuka, som var en nära anhörig till hövdingen. Minuterna gingo långsamt, och vår äventyrare, som nu skulle uppträda som kvacksalvare, tyckte, att dröjsmålet hade varat en hel timme, då huronen äntligen lade ifrån sig pipan och drog sin mantel över bröstet, liksom om han nu var beredd att visa vägen till den sjukas hydda. I samma ögonblick skymdes dörröppningen av en kraftigt byggd krigare, som tyst gick fram genom den uppmärksamma skaran och satte sig på andra ändan af den långa rishög, på vilken Heyward hade tagit plats. Denne kastade en blick på sin nya granne och genomilades av en rysning, då han fann sig sittande bredvid — Magua.

Denna sluga och fruktade hövdings plötsliga återkomst förmådde huronen att uppskjuta besöket hos den sjuka. Flera pipor, som redan hade fått slockna, tändes på nytt, medan nykomlingen utan att säga ett ord drog tomahåken ur gördeln, fyllde en fördjupning i yxhammaren med tobak och började insupa röken, genom det ihåliga skaftet med en likgiltighet, som alls icke tydde på, att han hade varit borta två hela dagar på en lång och mödosam jakt. Tio minuter, som föreföllo Heyward som en hel evighet, kunde väl ha gått på detta sätt, och krigarna voro formligen inhöljda i ett moln av vit rök, innan någon talade.

»Välkommen!» sade slutligen en af dem. »Har min broder funnit några älgar?»

»De unga männen digna under sin börda», svarade Magua »Låt Böjliga Vassröret gå ut på jaktstigen, så skall han möta dem.»

En djup och hemsk tystnad följde på uttalandet av det förbjudna namnet. Var och en tog pipan ur munnen, liksom om alla i samma ögonblick hade insupit någonting orent. De flesta krigarna höllo sina ögon oavlåtligt fästa på golvet, men några av de yngre och av naturen mindre begåfvade i sällskapet läto sina vilda, lågande ögon sväva bort mot en vithårig gammal man, som satt mellan två av stam-