Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
225

blänka i fackelsenet, i det han svängde den över sitt huvud. Rörelsen och ropet voro för plötsliga, för att ord skulle ha kunnat förebygga hans blodiga avsikt. Det föreföll som om en klar ljusstrimma sköt ut från hans hand och i samma ögonblick korsades av en mörk och kraftig linje. Den förra var tomahåken i dess flykt, den senare Maguas arm, som sträcktes ut för att avvända den från målet. Hövdingens snabba och raska åtgärd kom icke helt och hållet för sent. Det skarpa vapnet skar av krigsfjädern från Unkas' skalplock och gick igenom hyddans bräckliga vägg, liksom om den hade slungats av någon fruktansvärd kastmaskin.

Heyward, som hade bevittnat den hotande handlingen, sprang upp förskräckt men på samma gång med det ädlaste beslut att ingripa till förmån för sin vän. Men en enda blick sade honom, att kastet icke hade träffat, och förskräckelsen förbyttes nu till beundran. Unkas stod stilla och såg sin fiende i ögat med anletsdrag, som syntes höjda över varje häftig sinnesrörelse. Marmor kunde icke vara kallare, lugnare och stadigare än det ansikte, varmed han mötte detta plötsliga, av hämndlystnad förestavade angrepp. Därpå smålog han, liksom för att uttrycka sin medömkan över en bristande skicklighet, som hade visat sig så lycklig för honom själv, och yttrade med låg röst några ord på sitt eget språk.

»Nej», sade Magua efter att ha förvissat sig om, att fången var oskadd, »solen måste skina på hans skam, kvinnorna måste se hans kött skälva, eller vår hämnd blir en barnlek. Gån, fören honom till ett ställe, där tystnad råder, och låtom oss se, om en delaware kan sova i natt och dö i morgon.»

De unga krigare, vilkas plikt det var att bevaka fången, slogo ögonblickligen sina bastrep om hans armar och förde honom under en djup och olycksbådande tystnad bort från hyddan. Först då Unkas stod i dörröppningen märktes någon tvekan i hans förut så stadiga steg. Därpå vände han sig om, och under det han med stolt blick överfor sina fienders krets, uppfångade Heyward ett ögonkast, som han var glad att kunna tyda som ett uttryck, för att fången ej helt hade uppgivit hoppet.


Den siste mohikanen.15