Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

236

armarna i kors över bröstet och kämpade för att dölja sin kvalfulla oro för Heywards skull under det kyliga och avvisande sätt, varpå hon brukade mottaga sin fångvaktares besök.

Den triumferande indianen hade återtagit sitt stränga ansiktsuttryck, fastän han försiktigt ryggade tillbaka för den hotfulla blicken i den unga mannens blixtrande ögon. Han betraktade en sekund båda sina fångar med stadig blick, varpå han steg åt sidan och släppte ned en stock framför en annan dörr, än den, genom vilken Heyward hade kommit in. Denne begrep nu, på vad sätt han hade blivit överrumplad, och då han såg sig räddningslöst förlorad, drog han Alice till sitt bröst och stod beredd att möte ett öde, som han knappast beklagade, då han skulle undergå det i sådant sällskap. Men Magua tänkte ej på att omedelbart skrida till våldsamheter. Hans första åtgärder gingo synbarligen ut på att försäkra sig om sin nya fånge, och icke en enda blick mera bestod han sina orörliga offer i grottans mitt, förrän han hade förtagit dem varje hopp om att kunna fly genom den enskilda utgång han själv hade begagnat. När Magua var färdig, gick han fram till sina fångar och sade på engelska:

»Blekansiktena sätta fällor för de sluga bävrarna, men rödskinnen förstå att fånga en yengee.»

»Gör ditt värsta, huron!» utropade den upphetsade Heyward, som glömde, att en dubbel insats stod på spel med hans liv. »Jag föraktar både dig och din hämnd.»

»Skall den vita mannen säga dessa ord vid pålen?» frågade Magua och visade genom sitt hånleende, hur föga han trodde på den andres ståndaktighet.

»Ja, här, ensam inför dig eller i närvaro av hela ditt folk.»

»Le Renrard subtil är en stor hövding», genmälde indianen. Han skall gå ut och hämta sina unga män, så att de må få se, hur modigt blekansiktet kan skratta åt plågorna.»

Har stod just i begrepp att lämna rummet genom den gång, genom vilken Heyward hade kommit, då en låg, hotfull brumning nådde hans öron och kom honom att tveka. I dörren visade sig en björn, där den satt och vag-