hans lycka lika väl som er egen är beroende av dessa ansträngningar.»
»Kan jag väl handla på annat sätt för en far, som gjort så mycket för mig?»
»Och för mig också», sade den unga mannen, i det han milt tryckte den hand han höll i båda sina.
Den oskuldsfulla och förvånade blick Heyward fick till svar övertygade honom om nödvändigheten att uttrycka sig tydligare.
»Detta är varken rätta stället eller tillfället att uppehålla er med själviska önskningar», fortfor han, »men hur skulle väl ett så överfullt hjärta som mitt kunna annat än önska att få utgjuta sig? Det påstås, att olyckan innerligast knyter människor vid varandra, våra gemensamma lidanden för er skull ha gjort att föga finnes oförklarat mellan er far och mig. Jag har hans tillstånd att försöka att för er bli något annat och mera än en vän.»
Flickan darrade häftigt och vände för ett ögonblick bort ansiktet men återvann snart fattningen.
»Heyward», sade hon, i det hon såg honom fullt i ansiktet med ett rörande uttryck av oskuld och hängivenhet, »ge mig min far tillbaka och skänk mig hans heliga bekräftelse, innan ni yrkar på något vidare svar av mig.»
»Fastän jag inte bör säga mer, kunde jag dock inte underlåta att säga detta», ämnade just den unga mannen svara, då han avbröts av ett lätt slag på axeln. Han sprang upp, vände sig om, och då han stod ansikte mot ansikte med inkräktaren, föllo hans blickar på Maguas mörka gestalt och ondskefulla ansikte. Det djupa strupljud, som betecknade vildens skratt, lät i detta ögonblick för Heyward som en avgrundsandes djävulska hån. Hade han lytt ögonblickets första häftiga ingivelse, skulle han ha kastat sig över huronen och låtit deras öde avgöras genom en kamp på liv och död. Men då han var utan alla slags vapen och inte visste, vilken hjälp hans sluga fiende kunde ha att påräkna, samt dessutom hade att sörja för en kvinnas säkerhet, som just nu var hans hjärta dyrbarare än någonsin, övergav han denna förtvivlade tanke lika hastigt som den hade kommit.
»Vad är er mening?» sade Alice fogligt, i det hon lade
