Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
241

de skälmarna ha fallit för varje hårstrå den innehöll, såsom jag lovade; men skall den unge sagamoren ledas till pinopålen, så skola indianerna också få se, hur en man utan någon korsning kan dö.»

Utan att på minsta sätt känna sig sårad av det företräde, som den kärva skogsmannen skänkte en ung man, som ju på visst sätt kunde kallas hans fosterson, kunde Heyward för Falkögas egen skull icke undgå att draga fram alla skäl, som talade mot ett så förtvivlat företag. Han understöddes av Alice, som förenade sina böner med Heywards, att han skulle avstå från ett beslut, som måste leda till så stora faror och innebar gå föga hopp om framgång. Men deras vältalighet och iver voro förgäves. Kunskaparen hörde på dem uppmärksamt men otåligt och gjorde äntligen slut på ordbytet genom att svara i en ton, som ögonblickligen tystade Alice, på samma gång den sade Heyward, huru fåfänga alla vidare föreställningar måste vara.

»Jag har hört», sade han, »att hos de unga finns en känsla, som binder mannen vid kvinnan innerligare, än fadern är bunden vid sonen. Det torde vara så, jag har sällan vistats där kvinnor av min färg uppehållit sig, men sådant torde höra till de naturliga anlagen i byarna. Ni har vågat ert liv och allt vad som är er dyrbart för att rädda detta hulda barn, och jag förmodar, att det är en sådan böjelse, som ligger till grund därför. Vad mig beträffar, så har jag lärt gossen vad en bössa duger till, och väl har han återgäldat mig det. Jag har kämpat vid hans sida i mången blodig fäktning, och så länge jag kunde höra knallen av hans bössa med ena örat och av sagamorens med det andra, visste jag, att ingen fiende var i min rygg. Vintrar och somrar, nätter och dagar ha vi strövat omkring i vildmarken tillsammans, vi ha ätit av samma fat, den ene har sovit, medan den andre har vakat, och förrän det skall sägas, att Unkas fördes bort att pinas, medan jag var tillstädes… Det finns bara en enda styresman över oss alla, hurudan än färgen på vårt skinn må vara, och honom tar jag till vittne, att förrän den mohikanska gossen skall omkomma, därför att han inte hade någon vän, förr skall tro och heder försvinna från jorden och Hjortbane bli lika oskadlig som sångmästarens tutvapen.»


Den siste mohikanen.16