Hoppa till innehållet

Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/250

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

246

När de sågo Gamut komma, åtföljd av en varelse i deras mest framstående besvärjares välkända förklädnad, lämrade de dem villigt tillträde till ingången. Likväl visade de ingen avsikt att draga sig tillbaka; tvärtom kände de sig ytterligare manade att stanna kvar av nyfikenhet på det hemlighetsfulla gyckelspel de naturligtvis väntade sig av ett dylikt besök. På grund av sin fullkomliga oförmåga att tilltala huronerna på deras eget språk såg kunskaparen sig tvurgen att helt anförtro samtalet åt David. Oaktat sin enfald gjorde denne all heder åt de föreskrifter han fått och mer än uppfyllde sin lärares djärvaste förhoppningar.

»Delawearerna äro kvinnor!» utropade han, vändande sig till den vilde, som hade någon liten kunskap i det språk han begagnade. Yengees mina dåraktiga landsmän, ha övertalat dem att ta till tomahåken, och hugga in på sina fäder i Kanada, och de ha glömt sitt kön. Vill min broder höra Le Cerf agile fråga efter sina kjolar och se honom gråta vid pålen inför huronerna?»

Utropet »hugh!» i en ton av livligt bifall tillkännagav den tillfredsställelse vilden skulle erfara av att få bevittna en dylik yttring af svaghet hos en så länge hatad och så djupt fruktad fiende.

»Må han då stiga åt sidan, och den kloke mannen skall blåsa på den hunden. Säg det till mina bröder.»

Huronen förklarade Davids mening för sina följeslagare, som i sin tur mottogo förslaget med det slags tillfredsställelse, som deras råa sinnen helt naturligt skulle erfara av en så raffinerad grymhet. De drogo sig litet tillbaka från ingången och vinkade åt den förmodade besvärjaren att gå in. Men i stället för att rätta sig därefter stannade björnen på sin plats och brummade.

»Den kloke mannen är rädd att hans ande skall blåsa på hans bröder och även förtaga dem deras mod; de måste hålla sig på större avstånd», fortfor David i enlighet med den anvisning han fått.

Huronerna, som skulle ha ansett ett sådant missöde för den största olycka som kunde hända dem, drogo sig mangrant tillbaka och intogo en ställning, där de voro utom hörhåll men hade utsikt över ingången till hyddan. Liksom lugnad i fråga om deras säkerhet, lämnade nu den förmo-