Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
247

dade besvärjaren sin plats och gick långsamt in i hyddan. Den var dyster och mörk, hade ingen annan invånare än fången och upplystes av de slocknande bränderna av en eld, som hade begagnats till att laga mat.

Unkas halvlåg i ett av de bortre hörnen, hårt bunden till händer och fötter av starka vidjor, som tillfogade honom stor smärta. När det fruktansvärda odjuret först visade sig för den unge mohikanen, bevärdigade han det icke med en enda blick. Kunskaparen, som hade lämnat David vid dörren för att vaka över att ingen gav akt på dem, ansåg klokast att bibehålla sin förklädnad, till dess han var viss om att de voro obemärkta. I stället för att tala ansträngde han sig därför att härma det djurs löjliga åtbörder som han föreställde. Unkas, som först trodde, att hans fiender hade skickat in en verklig björn för att plåga honom och sätta hans nerver på prov, upptäckte snart i detta utförande, som hade förefallit Heyward så fulländat, vissa ofullkomligheter, som på en gång förrådde efterhärmningen. Hade Falköga märkt, i huru hög grad den skarpsyntare Unkas ringaktade hens föreställning, skulle han sannolikt ha känt sig litet stucken och förlängt nöjet en stund. Men det föraktfulla uttrycket i den unga mannens blick kunde tolkas på så många sätt, att den värda kunskaparen besparades förödmjukelsen av en sådan upptäckt. Så snart därför David gav det överenskomna tecknet, hördes i hyddan ett lågt väsande ljud i stället för björnens arga brummande.

Unkas hade lutat sig tillbaka mot hyddans vägg och slutit till ögonen liksom ville han utestänga så föraktliga och obehagliga föremål från sin syn. Men i samma ögonblick som ormens läte hördes, reste han på sig och kastade blicken på ömse sidor om sig, sänkte huvudet lågt ned och vände det forskande åt alla håll, till dess hans skarpa ögon stannade på det lurviga odjuret, där det stod orubbligt, liksom bundet av någon trollmakt. Åter upprepades samma ljud och utgick tydligen ur björnens mun.

»Falköga!» sade Unkas med djup, undertryckt röst.

»Skär av hans band!» sade Falköga till David, som just då kom fram till dem.

Sångaren lydde tillsägelsen, och Unkas fann sina lemmar