omständighet, framlade nu Magua försiktigt sina planer, och såsom var att vänta av hans vältalighet och list, antogos hans förslag utan en enda avvikande röst. De gingo till såväl åsikter som skäl i korthet ut på följande:
Det har redan omtalats, att på grund av en försiktighetsregel, från vilken man sällan avvek, hade de båda systrarna blivit skilda åt, så snart de hunnit fram till huronbyn. Magua hade ganska snart gjort den upptäckten, att att han genom att kvarhålla Alice lade det säkraste bandet på Cora. När de åtskildes, behöll han därför den förra inom räckhåll, medan han överlämnade den, på vilken han satte största värdet, att försvaras av bundsförvanterna. Dessa anordningar voro emellertid endast tillfälliga och hade vidtagits lika mycket för att smickra grannarna som till åtlydnad av en av indianernas slughet förestavad oföränderlig regel.
Flera av hövdingarna hade framlagt djuptänkta och förrädiska förslag att överrumpla delawarerna och bemäktiga sig deras läger för att med samma slag återfå sina fångar; ty alla voro överens därom, att deras ära, deras väl och deras döda landsmäns frid och lycka nödvändigt fordrade, att de så snart som möjligt bragte några offer åt sin hämnd. Men det föll sig inte svårt för Magua att kullkasta planer, vilkas verkställande var så farligt och vilkas framgång var så tvivelaktig. Men sin vanliga fintlighet framhöll han det vågade och bedrägliga i dem, och det var först sedan han hade undanröjt alla hinder i form av stridiga förslag, som han vågade sig på att framlägga sina egna planer.
Han började med att smickra sina åhörares egenkärlek, ett aldrig svikande medel att vinna uppmärksamhet. Efter att ha uppräknat de många olika tillfällen, då huronerna hade lagt sitt mod och sin djärvhet i dagen vid bestraffandet av dem tillfogad skymf och smälek, övergick han till ett högstämt lovtal över visdomens värde. Då han tillräckligt hade upphöjt den kloka varsamhetens betydelse, företog han sig att skildra, på vad sätt den kunde tjäna dem i stammens nuvarande läge. Å ena sidan, sade han, stod deras store vite fader, styresmannens över Kanada, som hade betraktat sina barn med hårda blickar, sedan deras tomahåker hade blivit så röda; å den andra ett folk,
