Sida:Den siste mohikanen 1915.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

256

lika talrikt som de själva, vilket talade ett annat språk, hade andra uppgifter, icke älskade dem och med glädje skulle begagna sig av varje anledning att bringa dem i onåd hos den store vite hövdingen. Därpå talade han om huronernas behov, om de skänker de hade rätt att vänta sig för sina senast gjorde tjänster, om huru avlägsna de voro från sina egna jaktmarker och hemlandsbyar samt om nödvändigheten av att under så betänkliga omständigheter rådfråga klokheten mera och sina böjelser mindre. Då han märkte, att de gamla männen gillade hans hovsamhet, men däremot många av de vildaste och mest framstående krigarna med missnöjd uppsyn lyssnade till dessa kloka planer, ledde han dem slugt tillbaka till det ämne, som de mest älskade. Han talade öppet om frukterna av deras visdom, vilka han djärvt förklarade skola bli en slutlig och fullständig seger över deras fiender. Han gav även en och annan dunkel vink om att med tillbörlig försiktighet skulle deras framgång kunna utsträckas ända därhän, att de utrotade alla, som de hade skäl att hata. Kort sagt, han förstod att sammanblanda stridslystnad med klok varsamhet, det i öppen dag liggande med det fördolda, så att han tillfredsställde båda parternas böjelser, ehuru ingendera kunde säga sig fullt förstå hans avsikter.

Den talare eller statsman, som kan skapa ett sådant sakernas tillstånd, åtnjuter verkligen samtidens erkännande, hur han än må bedömas av eftervärlden. Alla insågo, att det låg mera under orden, än som öppet uttalades, och envar trodde, att den dolda meningen just var sådan som hans egen förmåga kunde fatta eller som hans egna önskningar föranledde honom att antaga.

Under denna för Magua lyckliga stämning ligger ingenting förvånande däruti, att hans råd segrade. Stammen beslöt att gå till väga med varsamhet och överlämnade enhälligt hela sakens ledning åt den hövding som hade föreslagit så kloka och lättfattliga åtgärder.

Magua hade nu vunnit ett av de stora målen för all sin list och företagsamhet. Den mark han hade förlorat i sitt folks gunst hade han fullständigt återvunnit, och han fann sig till och med stå i spetsen för angelägenheterna. Han var nu verkligen sina landsmäns härskare, och så länge han